Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 3

Norge ochi de af norrmiinnen koloniserade länderna, der ingen beslägtad äldre be solkring anträfsades, bibehöll sig i sin ur ST renhet och ej såsom i Sverge A under det att det deremot och Danmark splittrade sig i dialekter. De bidrag, som författaren gifvit til denna frågas lösning tyckas oss icke sär deles vigtiga, utan torde den komma at hvad icke-norrmän angår, förbli på sam ma punkt som hittills. De argumenter, som från svenskt-danskt håll anförts synas ännu alltjemt ovederlagda. Rask yttrar, att Uplandslagen, som tillhör det 13:de århundradet, skiljer sig blott i af seende på ortografien från hvad som nu kallas isländska. Åfvenledes ha resultaten af runstensundersökningar blifvit sådana, att de styrka åsigten om att eil språk herrskade i hela den skandinaviska norden, trots dialektskillnaderna. IIade ej detta varit förhållandet, skulle väl ej utändningarna sjelfva kallat sitt språk s5dansk tunga, tilläggande, att denna va gemensam för Sverge, Norge och Danmark, och då skulle väl ej i sjelfva den gamla isländska lagboken Graagas det talas om utländska män, danskar eller svenskar eller norrmän, ur de tre konungariken, der vårt sp är, hvilka intogo en privilegierad ställning i fråga om brottmålslagskipningen. Hade icke språket varit ett, skulle väl någonsin skaldestyckena eller sagorna innehållit något om svårigheten för en man från det ena landet att törstå den, som kom från det andra, sär. deles som en sådan svår ghet redan genom dialektskillnader kan uppstå, men derom nämna föriatfarne intet, och det oaktadt sammanträftande af och samspråk mellan personer från olika delar af den skandinaviska norden esomoftast anföras. Allt tyckes tvärtom antyda sullkomlia språkenhet under den tidrymd, som qvä dena och sagorna behandla. Man vet, att ännu långt fram i det kristna tidehvarfyct isländska skalder föredrogo sina dikter vid de svenska kovungarnas hof. Detta tyckes törfatte een vilja förklara derigenom, att konungarna voro belåtna med ,,klangen och funno sig i att icke förstå innehållet. Sannolikbeten af detta ante gande lemna vi åt våra läsare att bedöma. Författaren betraktar den islärdska fornlitteraturen endast som cen gren at den norska och säger, attisländningarnas .eiendommelige Hovedfortienesto af den fornnorska litteraturen består i deras ,Afskiiverflid, samt att dessa öbor vinnlade sig om act komma till Norge hellre än till nå rot annat land, tör att ej anses som okunniga insödingar, och att den älsbildning, som fanns i detta konungarike icke mindre än tedernas större finhet utgjorde ,,Maalet for deres Efterligning. Det torde dock ick kunna bestridas, att en sådan uppfattning ej rätt väl öfverensstämmer med samtida försattares omdömen och uppgifter rörande isländska skalder och sagoberättare. TJalrika vittnesbörd intyga det höga anscende, som de åtnjöto, och att de ingalunda inskränkte sig til arb bålla sig i kölvattnet ee: den ,abnindelige Aandsrörelse, der i Norge pjennem Traditionen udtalte sig. Danmarks tvenne äldste historieskrivare, Sven Åkesgon och Saxo Grammaticus, åberopa isländningarnas — märk väl icke norrmännens — sånger och berittelser såsom källor, och den sistnämnde prisar dem tör deras stora kännedom om forntden samt påstår, att han sammansatt en stor del af sin historia efter deras sagor. Hvad som är ännu vigtirare i detta af seende, är, att munken Theodoric, Norges rste inhemske häfdateckuare, äfven uppzifver ,isländningarnas gamla qväden såsom sin bästa källa, och säger, att det ir afgjordt, att dessa varit både kunnigast och vettgirigast i fråga om saker af historisk vigt utaf alla nordiska folk. Så dömde i det tolfte århundradet norlens första häfdatecknare om isländninsarna och så gjorde redan de sig skylliga till det misstag, som författaren klanIvar hos moderna författare — nemligen nisstaget att anse den isländska litterauren såsom något annat än en gren af en norska. Hvad sjelfva den urspriagliga stridsfråsan angår, nemligen den om Sverge och )anmark kunna anse sig ega något slags