Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 3

noTQAIDMCLLKAIISCK HÅGMCEIS0Cnu FLIRSHOULLA, som bemäktigar sig hel handeln mellan de amerikanska stater och Kina samt således kommer att beherrska Stilla hafvet i hela sin utsträckning. Litteratur. Esterladte Skrifter, af Jl. Keyser. Förste Bind. Nordm:endenes Videnskablighed og Literatur i Middelalderen. Andet Binds förste Afdeling. Norges Statsog Beisforfatning i Middelalderen. Christiania. P. J. Mallings Forlagsboghandel. Dessa efterlemmade arbeten af en utaf Norges skarpsinnigaste och grandlgaste forskare äro af stor vigt icke allenast för bans eget fädernesland och Island, utan äfven för hela den 5 iga skandinaviska norden — ja, af långt större, än han från sin ståndpunkt skulle valit villig att medgifva. Det tillfredsställande sätt, hvarpå han, i allmänhet taget, löst sin uppgift såsom den fornnordiska litteraturens hisstoriegraf, och de förtjenster, han inlagt genom analys af de vigtigare företeelserna irom denna litteratur, gifva honom grundade anspråk på de tvenne folks tacke mhethvilka han fränkänner allt så gs ansdel — såväl medelbar som omedelbar — i denna litteratur. IIVad framställningen saf Norges Statsog Retsforfatning i Middelalderen angår, så är äfven den af stor betydelse för oss, icke blott derför, salt den rör det folk, som genom slägtskapets band och det geografiska läget alltid stått oss så nära, utan äfven derför, att den visar huru mycken likhet i sjelfva verket förefanns i rättsuppsattning och derpå grundade lagar och samhällsinstitutioner mellan de begge folken på ömse sidor om Kölen och de stora urskogarpa, Som af ålder bildade gränserna. Det är ; dessutom ett obestridligt faktum, att studiet af den norska , Statsog Retsforsattningen under den ifrågavarande perioden är egnadt att sprida ljus öfver vårt eget lands gamla lagar och institutioner, ver de seder och rättsidter, som utI märkte forntidens svear. Således är äfsan denna del af Keysers verk berättigad till en särskilt uppmärk amhet af dem, som önska att närmare känna sitt sosterlands forntid. Ni yttrade ofvan, alt förf. frånkänner! .tvenne folk? — nemligen svenskarne och danskarne — allt slags andel i den sornnordiska eller, såsom han benänmer densamma, den ,,gammeluorske litteraturen. Man vet, att denna sats är långtifrån ny. Redan för ett par tiotal af är tillbaka framträdde den utmärkte norske häfdatecknaren prof. P. A. Munch med dersamma och sökte derjemte att ådag galägga, det norrmän och svear ej tillsammans invandrat i Skandinavien. Enligt hans åsigt skulle skandinaverna ha kommit dit i två stora afdelningar från nuvarande norra Ryssland. Den södra eller östra afdelningen skulle ha kommit öfver Ålands haf till Svea land och den norra eller vestra afdelningen skulle ha vandrat öfver Lappmarkerna och längs Ishafvets kuster tilll Halogaland (nu Helgeland) i Norge och derifrån spridt sig vidare åt söder längs fjordarne och in i landet, tills de vid Göfaälfven mötte invandrarne af östra asdelningen. Dessa afdelningar talade redan vid invandringen hvar sitt språk, enligt den Nuiiska teorien, och på dessa förutsättning. srundar han sina påståenden om den sornnordiska litteraturens egenskap såsom uteslutande norsk, dock så att han med obestridlig u-Klögt söker Stöd för sin uppfattning äfven på andra håll, ifrigt bemödande sig om att vederlägga de vigtiga invändningar mot hans sätt att se saken, som under tidens lopp gjordes från både svensk och dansk sida. Ti denna för den norska nationalstoltheten så behagliga uppfattning slöto sig snart många andra mer eller mindre framstå ende norrmän, och den har omsider blifvit för Norges historiska skola en dogm, mot hvilken ingen opposition tolereras. Hvad Koyser angår, så bjuder han vis serligen icke sina läsare på någon hypotes om svearnes invandring öfver Ålands haf och norrmännens öfver lapbmarkerha, och han bestrider ej heller, att språkenheten egde rum hos den nordgermaniska stammen vid dess ankomst till Skandinavien, men han påstår, att den redan upphört, då en litteratur först framträdde i de nordiska rikena, och begagnar dettalr påstående till stöd för sin ofvan anförda igt, att den natur, som vi kalla ,,fornnordisk på intet vis kan anses som en nordisk Fselleseiendom, utan blott tillhör Norge och Island. Orsaken till språken-b hetens upphörande ser han i den omstän-s digheten, att svenskarna kommo i berö-Jo ring med den sydgermaniska befolkning, ig hvilken före dem var bosatt i de länder, lä som de togo i besittning. Han törutsät-f, ter nemligen, att denna beslägtade besolk-fnings språk under tidens lopp haft ett so starkt inflytande på den sednast invan-ldrade folkstammens, så att i Sverge ochsd Danmark det ursprungliga norsena språket sl: 2 A RE F— — — — — — — —TkI————— — — — AA — — fn