Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

— Nej onkel, svarade hon förvånad. — Har du ej haft någon underrättelse från henne? — Inte den minsta, onkel. — Karolina, jag ser ej fru Mahler, fortfor domherrn. — Sedermera onkel, hviskade hon, och hennes blick tycktes fördystras. — Körde din biljett henne? Hon skakade på hufvudet, och han upphörde med sina frågor. -Man väntar oss på dansplatsen, sade nu Karolina. — Sedan en timma har folket varit församladt der. De ville ej börja den allmänna dansen, förrän Friedrichs och jag komma och dansa med dem. Jag lät helsa dem att jag måste invänta mina gäster, och de gäfvo sig till freds. Men nu måste vi gå till dem, och du för mig dit som förr, onkel Florens. — Om inga invändningar göras, sade domherrn. — Invändningar? Ar jag då inte herrskarinna här! sade hon med ett leende, i hvilket dock ett nästan omärkligt vemod kunde skönjas. Derefter fattade hon sin trolofvades hand och blickade kärleksfullt upp till honom. Öfverstelöjtnanten kysste hennes hand, och man begaf sig till dansplatsen. Domherrn förde Karolina, öfverstelöjtnanten Henriette, men då de anlände till platsen, måste domherrn afstå Karolina åt hennes trolofvade. Den vidsträckta tyrkanten var nästan uppfylld af glada menniskor. Hela godsets arbetspersonal och de, som under året haft något arbete för godset, voro enligt gammal sed, inbjudna till skördefe