Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

Sverge och visste huru de der lefvat upp stora förmögenheter genom utsväfningar och lättsinne, säga: ,O att jag i min ungdom fått lära ett handtverk eller något sådant arbete, hvarigenom jag med mina händer kunnat förtjena mitt uppehälle!t — Andra åter, hvilka varit i handel eller på kontor, hafva här haft många vidrigheter att genomgå och få sällan anställning uti dylika törrättningar, d. v. s. om de ej kunna språket. De måste också tillgripa hvarje utväg, som erbjuder sig att arbeta, äfven såsom dagakarlar, vare sig i lätt eller groft arbete. De åter, hvilka hafva hvad man kallar födgeni — för dem är Amerika ett tacksamt fält. Men härtill fordras dock ofta äfven djerfhet eller en viss oförskämdhet, en egenskap sällsynt hos våra landsmän. Att likväl svenskar funnits, som förstått att samla förmögenhet med ett sådant sinnelag, det bevisa flera exempel. Men jag har ännu ej vidrört det hufvudsakligaste af vår emigration, nemligen vår allmoge, hvilken för hvarje år i större antal lemmar fädernejorden. Här möter oss det egendomliga förhållande, att detta gäller just de krafter vi bist behöfva för vår egen förkofran, på ett fält, som redan visat sig genom god skötsel kunna gifva en ej obetydlig afkastning, nemligen vårt jordbruk. Att förklara orsakerna härtill ligger utom min uppgift, men nog tror jag att den dryga beskattningen dervid utgör ett hufvudmoment. Emigrationen är, sedd från synpunkten att beröfva oss en god och arbetsför befolkning, ett ämne till bedröfvelse för fosterlandsvännen, men det låter nu ej ändra sig, ty hvar och en måste ha sin fria vilja. Jag kan ej afsluta dessa mina emigrantreflexioner utan att tillfoga den önskan, att den dag måtte vara nära, då gamla Svea kunde erbjuda alla sina barn samma fördelar, som nu stjernbanerets land. Vi ega ju milslånga sträckor af ouppodlade fält, våra berg äro rika på metaller, under torfvorna, som vi trampa, ligga ju äfven dyrbara skatter; våra skogar, vår jagt, vårt fiske, vår industri, våra handtverk — ja nära nog allt, som kan befrämja individens väl och öka statens anseende, ega vi ju uti öfverslöd. Men ett fattas: krafter att bearbeta allt. Huru många sådana krafter skulle vi dock ej kunna använda på alla dessa rika fält för den idoge och flitige arbetaren? Och ändå lemmar folket fösterjorden, för att söka lyckan på annat håll, då de hafva henne så nära! Sverge skulle kunna vara och är ju äfven för mången ett Amerika, hvilket bevisas genom de inflyttningar, som ständigt ske, och att främlingar förstå att göra sig pengar hos oss, derpå i stad det bästa beviset. Men det denna sorts affärsmän, som frågan gåäller, utan arbetare och allmoge. Sedan upplysningen hunnit sprida sitt välsignade ljus ner till massan af folket och arbetaren dermed blifvit genomträngd af känslan utaf sitt menniskovärde, skall emigrationen fortfara, intilldess de rika och mäktiga fullkomligt erkänna denna sanning. Jag kan ej i detta afseende på ett vackrare sätt afsluta mina betraktelser, än då jag citerar hvad en framstående man i Amerika för några dagar sedan sade mig. Han hade gjort en resa genom Europa och äfven gästat Göteborg samt varit vittne till en af vår arbotareförenings utfarter, hvilken han i de mest berömmande ordalag omtalade. Jag frågade honom, om ej i Amerika funnos dylika föreningar? Hans svar blef: ,,I Amerika är hela nationen en stor arbetareförening; man känner ej någon skilnad i detta hänseende. — När vi hunnit så långt, att man kan i vårt land yttra sig såsom nu denne amerikanare, då tror jag att alla barn af Svea gerna skola stanna qvar och rastlöst arbeta till det gemensamma målet — fäderneslandets väl. M. RB. — ::— ——