Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

ställt personer, hvilka ej allenast äro nordbor och sålunda mäktiga språket, utan äfven på andra sätt bispringa och kostnadsfritt tillbandagå resenärerna med upplysningar. Uti Chicago är för samma ändamål bolaget representeradt af bankirfirman Winslow Christenson, en firma, som här åtnjuter ett både rättvist och stort anseende och som ir väl bekant uti Sverge, Norge och Danmark, hvarom enhvar, som vill göra sig underrättad, kan få vidare besked vid våra bankinrättningar i norden. Å nämnde herrars kontor är, kan man säga, den merkantila förbindelsen emellan skandinaverna på båda sidor om Atlanten. Om man tillbringar en förmiddagsstund derstädes, så blir man i hög grad öfverraskad af den mängd nordbor, som der träffas, dels för att köpa vexlar för att skicka hem, eller emottaga penningar från fosterlandet, dels för att der insätta sina besparingar. Dertill kommer det redbara och honnetta sätt, hvarpå firmans chef hr Winslow bemöter alla. Den del af affären, som specielt rör utvandringen, förestås af f. d. svenske konsuln i Stettin, hr Ches J. Sundell, hvilkens bekantskap jag räknar till en af de angenämaste jag gjorde i Chicago. Hr 5. har flera år vistats i Amerika och åtnjuter såväl af landsmän som amerikanare stort förtroende för sin aktningsvärda karakter och sitt flärdfria väsen. Dertill är svenske konsuln i Chicago, som tillika är Justice of Place (en af kommunen tillsatt förlikningsdomare), pr P. L. Ilaibkenson, bolagets agent. För vidare handhafvande och bevakande af emigranternas intressen äro anställda agenter i nästan alla städer och betydande platser i Vestern, till hvilka emigranter beordras. Som härutaf synes, har bolaget vidtagit alla åtgärder, som gerna kunna göras, för att betrygga emigranter, hvilka anlita deras ångare för öfverfarten. Jag åberopar ännu en gång hvad jag lera gånger förut anfört, att, genom konkurrensen i denna affär, är hvarje bolag, som vill göra sig förtjenster genom emigrationen, tvunget att med alla till buds stående medel söka göra såväl sina fartyg som öfriga hithörande anordningar så komfortabla som möjligt. Det ligger också i sakens natur, att personer, hvilka insätta millioner uti företag, måste, för att göra dem fruktbärande, göra alla de uppoffringar, som dertill erfordras, isynnerhet då, såsom här, en så stor täflan eger rum Hvad jag derför nu anfört om The Montreal Ocean Steam Ships Company är endast en bild utaf hvad öfriga likartade bolag gjort för befrämjande af sina intressen. Om man derföre, utan att vara partisk vare sig för den ena eller andra sidan, betänker huru emigrationen nu bedrifves och huru den var förr, då öfverfarten skedde medelst segelfartyg, så måste man ovilkorligen erkänna, att ångbåtstrafiken i ej ringa grad bidragit till förbättrandet af utvandrarnes vilkor under flyttningen. Under mitt vistande i Chicago träffade jag en mängd svenskar, mest arbetare uti olika industrigrenar, och de flesta i en ganska god ställning, belåtna med att hafva sökt det nya verksamhetsområdet. Jag frågade flera om de ej ville återvända till Sverge, men erhöll alltid samma svar: rjo, Om vi en gång kunna göra det, som förmögne män eller på besök, men som arbetare aldrig. Hvarföre detta? Jo, emedan man i Sverge ser oss öfver axeln, då vi äro arbetare — den rike och förnäme betraktar oss såsom sina underordnade. Här deremot äro alla lika goda, och då arbetaren sköter sig väl, uppträder han och gör sin talan gällande likaväl som millionären; uti samhällets angelägenheter åtnjuter den redlige arbetaren både aktning och förtroende. Sådant tal hörde jag dagligen och jag såg det dessutom sjelf, då, under mitt vistande på platsen, jag infördes uti meetings-strömmen. Det var också dagarne före den 5:te November, då de olika partierna skulle pröfva hvarandras krafter för val af tjenstemän. Arbetsklassen var här talrikt representerad och yttrade sig fritt och otvunget, hvilket jag ber att få afhandla på annat ställe. Men jag träffade äfven andra, hvilka ej kunde säga sig ha haft annat än motgångar sedan de lemnat fäderneslandet, der de haft sin goda utkomst, men lemnat detsamma genom eget förvållande eller dårade af hoppet att skära guld i Amerika. IIuru mycket skulle de nu ej vilja gifva om de endast kunde sammanspara så pass, att de kunde återvända! Ilvilka pröfningar hade de ej genomgått och hvilka sysslor ha de ej fått förrätta, blott för att tjena sitt dagliga uppehälle! Jag hördeflera, som jag kände från — Nej onkel, svarade hon förvånad. Ill. 2—