Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

öfverstelöjtnant, låt mig presentera för er mamsell Henriette Brand, förlofvad med löjtnant Becker vid det femtonde landtvärnsregimentet, om vi har hört talas om onom. — Min käre, dyre vän Beckers brud? utropade öfverstelöjtnanten och fattade den unga flickans båda händer, hvarvid lyckans, stolthetens och förvirringens purpurglöd åter öfverflög hennes ansigte. Karolina omfamnade henne för att mildra hennes förlägenhet. Derefter nalkades hon den unge friherren för att välkomna honom. — Herr baron, började hon. Men domherrn arbröt henne. — Räck hvarandra händerna som syskon. Jag hade en gång andra planer rörande er båda, men Gud styr allt till det bästa. De gingo in i huset. Dervid skakade öfverstelöjtnanten och den unge friherren händer. De kände hvarandra ej, men de hade deltagit i samma fältslag. — I ditt rum! hade domherrn sagt till Karolina. — Ja visst, onkel. Jag vet ju hur väl du trifs der. Äfven i Karolinas rum var allt sig likt som för ett år sedan. — Ah, sade han sakta och tryckte likasom tacksam Karolinas hand, sedan han sett sig omkring, — du låter ju allt förblifva här som förr? — Så länge jag lefver, onkel. Derefter frågade han henne: — Rörde din biljett något obehagligt, — Jag hoppas att det ej var något svarade hon. — År Gisbertina här, fortfor han.