Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

dets och dess söners väl, fastän på andra sidan Atlanten. Jag vill låta honom sjelf berätta sina lefnadsminnen från tiden af hans uppträdande i Sverge. ,Jag var då, sade han, skräddaregesäll och hette Sven Trädgårdh. Uti Sverge var den nu lyckligen slutade reformrörelsen något som då elektriserade alla sinnen, men detta oaktadt ansågs det mycket vågadt, ja nära nog brottsligt, om en arbetare visade lust att deltaga uti agitationen. När han djerft uppträdde, stämplades han som revolutionär. Men jag dristade mig ändå att vid ett tillfälle, då ett stort möte hölls i hufvudstaden, såsom representant för arbetsklassen föra dess talan, och detta väckte den största indignation. Jag fortsatte ändå mitt anförande i lugnt medvetande af min rättfärdiga sak, och då jag slutade, drog jag mig tillbaka till min plats igen, seende huru de närvarande betraktade hvarandra och iakttogo en afvaktande hållning, utan att yttra något. Det var ett ögonblick, som jag aldrig glömmer, då den talare, som följde efter mig, varmt och fosterländskt sekunderade mig och gaf kraft och gehör åt hvad jag önskade få framburet såsom nödvändigt för Sverges talrika arbetsklass. Jag må undra om denne man nu kommer ihåg detta, fortsatte vår utaf ämnet nu allt mera inspirerade gamle gråhårige berättare och tillade huru mycket alla våra sednare tidens framåtgåenden, såsom folkskolorna och skarpskytterörelsen, med utbredande at vapnens bruk till gossarne, gladde honom. ,Det var en utaf mina ungdomstankar, sade han; om Ni slår upp i Stockholms Allehanda för år 1846, så står der uti en artikel med öfverskrift En Dröm mina, skräddaregesällens, tankar den tiden, hvilka genom dåvarande kyrkoherden Wennerström medelst pressen blefvo bringade till allmänhetens kunskap. Den trofaste fosterlandsvännen var nu såsom barn på nytt, och dessa minnen voro, sade han, de käraste han egde, och huru han nu fröjdade sig åt att allt gått så hastigt som det gjort, ty se det var något som han ej tänkt sig få upplefva! Nu verkade han ännu en tid för Sverges barn, då han under ett år hade förtroendet utaf Skandinaviska sällskapet att öfvervaka och tillse, det de nordiska utvandrarne blefvo fredade från prejerier och från runners ständigt tilltagande plundringslusta. Men sällskapet slutade med sin verksamhet i denna riktning, och Trädgårdh lemnade sin befattning. Isen var likväl nu bruten, och vissheten, att ofoget skulle lefva upp på nytt igen, om ej något företogs att hindra detsamma, gjorde, att sällskapet ,Svea aflönade en person för samma vackra ändamål. Äfven denne, hvars bekantskap jag gjorde — mr Stone — är en god patriot och har uti sin verksamhet redan visat ett vackert prof på sin fosterlandskärlek. Ett ondt, som äfven existerade, var, att uti Chicago — enär vid emigranternas ankomst dit agenterna ej mera ha att sörja för dem — ej fanns något ställe der de, liksom i Newyorks ,, Castle Garden, kunde få uppehålla sig, tills de afreste inåt landet. För att undgå detta och möjliggöra att hafva dem tillsammans, hyrde sällskapet Svea en stor lokal, förut tunnbindareverkstad, dit de nu föras. Här är ej mer än hvad man kan kalla tak öfver hufvudet, men det är dock bättre något än intet. I förbigående vill jag blott nämna, att den norska emigrationen är mer än dubbelt så stor som den svenska; ja, det har inträffat att 5 till 600 norska utvandrare på en gång uppehållit sig i Chicago. Innan jag afslutar härmed, är det på sin plats att i fosterlandets namn tacka nordboarne i Chicago för hvad de gjort för att skydda ditkommande värnlösa landsmän, som utan deras hjelp och bistånd skulle råkat ut för olyckor och förderf, och på samma gång uppmana dem att ej tröttna uti sina uppoffringar, enär annars fritt rum skulle åter lemnas åt de mest skamliga och usla bedragares vinningslystnad. Men låtom oss nu från en annan sida betrakta emigrationen och se, huru genom de verkliga emigrant-agenterna affärerna behandlas. Som bekant, är uti Sverge hr David Lyon generalagent för ,, The Montreal Ocean Steam Ships Company eller den s. k. ,Allan Line, den enda som befordrar utvandrare via Quebec till Amerika. Jag kan ej annat än loforda de verkligen prisvärda anordningar, som nämnde bolag vidtagit, dervid jag dock, liksom förut, reserverar mig emot, att jag på något vis skulle vilja nedsätta eller förringa värdet utaf hvad andra bolag gjort och göra. Som läsarne redan funnit, har nämnde bolag vid alla de större stationerna an