Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1867, sida 2

byggnaderna bildade der en syrkant omkring ett stort gårdsrum. Sjelfva hufvudbyggnaden låg der helt tyst. — Skulle här dock finnas någon sorg, som jag måste hjelpa? tänkte domherrn, då han med sina unga följeslagare lemnade vagnen. Vid ingångsporten till det gamla, tjocka tornet möttes de af husets matmoder Karolina Lohrmann, och bredvid henne gick hennes trolofvade. Afven Karolina var lika så skön och isk som för ett år sedan. Hela hennes väsen förrådde denna underbara och sällsynta harmoni mellan ädelhet i kroppsformer, själslugn och hjertats renhet. Domherrns skarpa blick tyckte sig likväl i dag märka en lätt skugga på hennes herrliga panna. Hon presenterade sin trolofvade för honom. Och domherrns öga hvilade med välbehag, nästan med öfverraskning, på den kraftiga, imponerande gestalten, på de ädla, energiska dragen hos denne man, som, oaktadt sin borgerliga drägt och utan ordensband, dock omedvetet genom blick och hållning förrådde den hjeltemodige, ryktbare krigaren. — Min trolofvade, hade Karolina enlast sagt. Domherrn fattade hans hand. — Låt mig genast och öppet säga er, huru hjertligt det gläder mig att känna en sådan ärans man. Derefter presenterade han sin systerson. — Ja, Gisbert, jag håller dig kär, det vet du, men min Karolina; — dock låt oss ej glömma vår resande Henriette. Herr