Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

— Herr domherre, får jag nu framställa en andra bön till er? — Och den vore? — Jag ämnade föreslå min hustru en laglig skiljsmessa, dock så att hon ej blef komprometterad, utan kunde erhålla ett lagligt underhåll af mig. Jag måste förklaras som den brottslige af oss båda, och derför måste ett aftal oss emellan först ega rum. Det är ändamålet med detta återseende. Vill ni ha den godheten att underhandla med henne derom? Domherrn hade blifvit brydd. — Um, min herre, detta är en kinkig sak. Jag är ju en andelig man, och kyrkan betraktar äktenskapet som ett sakrament, — således oupplösligt. — Nin hustru och jag äro protestanter, herr domherre. — Desto sämre! Hos er kan äktenskapet upplösas, ej hos oss. Ett kristeligt äktenskap bör dock ej upplösas. — äfven om det redan verkligen är upplöst? — Jalesätt! Hvem kan säga det? — Den schweiziska strafflagen säger: En oförbätterlig tjuf skall hängas. Men hvilken menniska är oförbätterlig? Hvilken domare skulle vilja begå detta mord? — Herr domherre, sade Mahlberg, — ni talade nyss om min hustrus oundgängliga skiljsmessa från mig. — Jag var en narr! utbrast domherrn. Derigenom hade han räddat sin andeliga öfvertygelse, ty just denna, och ej hans samhällsställning som andelig, hade bragt den redlige mannen i konflikt med sig sjelf. — Jag skall tala med er fru, sade han. Och säga henne allt hvad jag sade er.