Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

Mahlberg funderade, ty denna fr oväntad. åga var Bref kan jag ombesörja, tillade domherrn. — Muntligen, sade Mahlberg. — Nej, var domherrns korta svar. — Det är nödvändigt, herr domherre. — För hvem? — För oss båda. — IIm, älskar ni er hustru ännu? — Ja. — Och hvarför vill ni återse henne? — Jag har förslag att framställa rörande vår framtid. — Ännu en sak; älskar äfven er hustru er? Mahlberg nickade, tyst. — Om ni nu återser henne, kunna blott två saker inträffa. Ni återtar antingen er hustru eller återtar henne ej? Hvilketdera har ni beslutat? Mahlberg ämnade svara, men domherrn fortfor : M — Låt oss öfverlägga. Om ni ej återtar henne, hvarför då ett återseende, som kunde smärta er båda? Er hustru lefver nu lugnare i tanken på den oundgängliga skiljsmessan från er. Ett återseende skulle rubba detta lugn. Men om ni skulle vilja återta henne, uppstå tvenne svåra frågor. Först skulle man utstöta er från officersståndet, och huru skulle det ej smärta en så tapper officer! Men detta är det minsta onda. Det större är, att er hustru då skulle bli er slafvinna. Svara mig nu. Men nu svarade Mahlberg ej. Han hade visserligen fattat sitt beslut, men många menniskor göra det utan att moget öfverväga allt. Slutligen sade han: