Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

matiska natur ryggade tillbaka för allsom kunde störa dess lugn. Deremot hade han år 1815 gripit till vapen, då Gisbert tina hånade honom. Nu hade kärleken slutligen uppskakat honom från hans försoffning. Nu först älskade han sin hustru med verklig passion. — Onkel, utbrast Gisbert, -jag måste återse Gisbertina. — Ja, men först skola vi äta middag, sade domherrn. Den liflige domherrn och hans flegmatiske nevö tycktes hafva bytt naturer. Men de åto ej genast middag. — Onkel Florens, fortfor Gisbert, — h är är ännu en stackars man, hvars hustru har flytt ifrån honom. — Hvad rör det mig? — Mallberg. — Ah, och hvad vill han? — Det skall han sjelf säga dig. Den unge friherrn aflägsnade sig och återkom snart med vännen, som hade åtföljt honom från Göttingen. Jan och domherrn helsade hvarandra tigande, ty den sistnämnde kände ju den redlige mannens sorger. Herr domherre, sade Mahlberg, — ni har bistått min hustru. Jag har redan tackat er derför, men vågar jag be er om en sak? — Hvad då, min redlige vän? — Att ni säger mig hvar min hustru vistas. — Hvarför vill ni veta det? — Jag måste sätta mig i förbindelse med min hustru. — Muntligen eller skriftligen?