Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1867, sida 3

UIICSU PTIMULIUIMC GIGAS MEH 6111439—1—Jesu Kristi och vår ande äro af ett slägte: ej heller var uti hans ande något, till hvilket J icke hafven principen, anlaget och löftet hos eder sjelfva. Detta är också det, som han alltid sökte inskärpa. Ian framställde aldrig sig sjelt såsom en otillgänglig varelse, den det ej vore oss möjligt att likna, utan just tvertom. Han talade alltid om sig sjelf såsom hafvande kommit till att meddela sig åt andra. Ilan inbjöd alltid menniskorna till att tro på honom och hålla sig intill honom, så att de måtte undfå densamma rena, himmelska anda, som hos honom verkade. Följer mig, tillropade han oss. Det förhållande, hvilket han kom att upprätta mellan sig och menniskoslägtet, var icke heller det mellan herren och slafven, uten det mellan vänner. Han liknar i en gudomlig kärleks anda sig sjelf vid ett vinträd, som, såsom J veten, gjuter den saft, hvaraf det sjelft räres, genom alla sina grenar. Vi läsa i hans bön för sina lärjungar dessa märkliga ord: ,Jag hafver gifvit dem den nerriighet, som du mig gifvit hafver ), och jag är öfvertygad, att ingen herrlighet, ingen dygd, ingen makt och ingen fröjd egdes af Jesus Kristus, till hvilken bans lärjungar ej efterhand skola komma, I samma anda förmanade äfven hans apostlar: ,, Hvar och en vare så till sinnes, som ock Jesus Kristus var ). På andra ställen visar Channing huru månget drag af Jesu storhet förbleknar i den stund det tillkommer icke menniskan, utan Guden. Hvad betyder, i sednare fallet, hans seger öfver frestelserna, hans kamp i lidandet och döden? Det vore ju allt blott spegelfäkteri. Hvad betyder hans höga dygd och djupa visdom? — Ännu värre är, att föreställningen om Gud neddrages och grumlas genom de förtjenster, som tilläggas Kristus. ,Jag sörjer, utropar Channing, ,och kan ej annat än sörja öfver de sätt, som vanligen användas att draga menniskor till Jesus. Den evige Fadren vanäras, på det att man må kasta en strålglans kring Sonen. Menniskans tillstånd skildras i förfärliga färger, i färger, som kasta en outsäglig blygd öfver hennes Skapare, på det att storheten af Kristi frälsning må förherrligas. — — , Sågen J, mina vänner, millioner och millioner menniskor vid brädden af en brinnande afgrund, der eviga plågor väntade dem, och hörden skriket af de millioner, som redan blifvit försänkta i denna afgrund, genomtränga edra öron — skullen J då ej gerna undergå några timmars och dagars om än aldrig så stora plågor, för att förlossa dessa arma millioner? Finnes här en menniska, som icke hade nog dygd till sådant? Jag känner menniskor med ganska vanlig karakter, som hafva utaf medlidande vågat lifvet till medmenniskors räddning från ojemförligt mindre lidanden, än de som här antagas. — — ,Att känna Kristus — yttrar Channing åter — är icke att noggrannt känna den rang han intager i universum; det innefattar något vida mer. Det är att skåda in i hans själ, att fatta hans anda, att förstå den rena himmelska princips verk, i kraft hvaraf han kom ibland oss såsom vår vän, lefde och dog för oss. Det är min tro, att tvisterna om hans person gjort mycken skada, emedan de hafva vändt uppmärksamheten från hans sinnelag. — — — Här möter en annan villfarelse, i hvilken många andra hafva sin rot. Genom att flytta Gud utom menskligheten, i stället för att bekänna och fasthålla, att vii honom lefva, röras och hafva vår varelse, så har behofvet uppstått af en mellanlänk, en medlare, När så äfven Kristus flyttades utom mensklighetens sfer, behöfde man en medlare mellan honom och menniskorna och det blef den heliga Jungfrun. När så äfven hon — tack vare den nya dogm, som vi sett skapas under våra ögon uti Rom för några få år sedan — blifvit gudomliggjord, så kallar man till medlare den helige Joseph, den heliga Anna med flera helgon, på det att den gudomliga hofstaten må varda så rik som möjligt. Det är protestantismens uppgift att befria de religiösa föreställningssätten från denna vidskepelse, denna otro, i ordets sanna mening. Så hafva de nyaste sträfvandena i Tyskland uti denna riktning med allt fog antagit protestantismens namn, i och med de ,,protestantföreningar, som uppstått, i spetsen för hvilka stå många af Tysklands frommaste och lärdaste teologer. Äfven i vårt land har nitälskan i denna riktning visat sig, och såsom en lika varmhjertad som talangfull målsman derför bör nämnas öfversättaren af prof. Keims arbete om Kristus, d:r Carl v. Bergen. De föreläsningar han vid slutet af förlidet år höll i Göteborg på religionshistoriens hos oss ganska okända filt, vittnade om det allvar, hvarmed han egnat sig åt dessa studier. Sedermera har hans författareskap framträdt uti Upsalas Litteraturtidskrift, särskilt uti en väl skrifven anmälan af några religiösa arbeten. Denna uppsats har framkallat en häftig motskrift af en zelot för ortodoxien, vid namn Ullman, rörande hvilken hr v. B. träffande siterar Fichtes ord: ,Ein Steinwurf ist sein sehr scklechtes Argument, Ihr erren. Ty såsom , stenkast från en mer eller mindre rå hop kan man med skäl bestrakta alla dessa häftiga utgjutelser mot sdet djupa och allvarliga tidssträfvande, ssom här blifvit antydt. Man förmår lyckligtvis ej bränna de ,otrognes kroppar på bål — renlärighetens vanliga kraftargument för ett par tre århundraden sedan, ända in i den nyare tiden — men man låter så mycket mer obesväradt deras själar brinna i helvetets eviga eld. 22—n —