Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1867, sida 3

inna på hans lätt darrande läppar, att van var inbegripen i bön. Den andre, ls n yngre och liflig man, ville gerna gifva uft åt sina känslor, och vände sig deröre till sin lille okände sidokamrat, med stt utrop. Denne svarade ej, men deras blickar möttes. ,Farbror Marklin! — ropade den yngre mannen, öfverraskad. Farbror här! — ,Ja, som du ser — li men hvad heter du? — Förklaringen var snart gjord. Alla studenters farbror, den gamle studenten Marklin, känd af alla nen igenkännande få, var på färd till Gotland, för att öka sina samlingar med ; nya petrifikater. Man satte sig ned på en kista, och samtalet leddes snart till högre ämnen. Ser du, min vän, yttrade derunder den gamle, våra teologer och prester hafva sjort memiskorna mycket ondt dermed, att de beröfvat dem menniskan Kristus. Nu glömmer man att Kristus var menniska. Detta tal öfverraskado åhöraren, som invände, att han fann fastmer det betänkliga i tidens riktning ligga deri, att man ville bestrida det Kristus var Gud.) — Men den gamle fortfor att skåda största faran deri, att man glömde det Kristus var menniska; och han återkom alltid dertill. Och så berättade han drag ur sin egen ungdoms historia, huru han, såsom vallgosse i Norrlands skogar, börjat gripas af tvifvel; huru han en gång en sommarmorgon bad Gud om ett järtecken och såg grenen på en tall röra sig, ehuru allt var stilla lugnt; huru han då nedföll på sina knän och bad om en fast tro. — Det var hans svåraste kamp, och den bok, som han då studerade: Sven Bälters Kristi lefnad — hade allt framgent varit honom kär. Den boken skall du läsa; ty hon afsåg: det är mycket illa att man glömmer, det Kristus var menniska. Dessa ord inpräglades djupt i den ortodoxe åhörarens hjerta. Under de årtionden, som sedan dess förflutit och efter det den vördnadsvärde gubben Marklin länge hvilat i sin graf, hafva ständigt nya erinringar, i lärda skrifter och i populära tal, framkommit derom, att Kristi mensklighet voro ett moment i vår religiösa uppfattning, som icke finge förbises, utan som fastmer borde på det allvarligaste framhäfvas. Det har blifvit visadt, att först dermed vinner hans gestalt, hans lära och föredöme all den höghet, som dem bör tillkomma. Och det är en sådan bild menskligheten behöfver. Det är, kan man säga, dess djupaste behof, att finna, i all sin svaghet, möjligheten af fullkomlighet och att se denna möjlighet såsom en historisk verklighet uti en broder, som varit frestad såsom vi alla, men segrat öfver frestelsen; som genomgått förföljelse för sanningen, men blifvit sanningen trogen; som tömt lidandets bittra kalk, väl ej utan själsängest, men med segerrik kraft, och som slutligen med döden beseglat sin tro. Detta höga och stärkande föredöme, denna ädla och rena ideala bild af en mensklig personlighet — det är detta menskligheten behöfver; det är detta, hvarefter hon längtat och längtar. ,De hafva tagit bort min Herre, och jag vet ej hvart de hafva fört honom. — Så låter en af de helige historieskrifvarne en qvinna klaga vid den graf, derifrån Kristus skulle hafva uppstått, för att uppstiga till himlen. Så må menskligheten väl klaga, att man tagit bort dess höga sedliga ideal, för att förflytta det ibland molnen, förringande den bild, som man dermed velat upphöja. Ty — sägom det rentut — Kristi stora verk till menniskoslägtets pånyttsödelse i anda och sanning var den historiske Kristi, menniskan Kristi verk, innan ännu — några århundraden efter hans död — fantasien, grubblerierna och spetsfundigheten hunnit utbilda den vrångbild af hans väsen, som nådde sin höjdpunkt i katolicismen, och hvarifrån protestantismen ännu förgäfves söker återföra honom till hans rena, ädla typ. Detta arbete försiggår ännu hufvudsakligen på biblisk grund. Det är just på denna grund man vill visa ohållbarheten af den teologiska Kristus-bilden, då det nemligen deraf framgår, med ovedersäglig visshet, att Kristus aldrig sjelf identifierat sig med den absolute Guden, likasom ock att kristologiens egentlige stiftare, Paulus, på det aldrabestämdaste skiljer mellan Gud, fadren, och Herren, sonen. Så har också den äldsta formulerade trosbekännelsen, den s. k. apostoliska tron, uttryckligen skiljt mellan ,,Gud, den allsmäktige sadren 7), cCch ,, Guds son, vår erre. — (Någon ,,Gud den helige ande — känner apostoliska tron lika litet som den heliga skrift). Återförandet till menskligheten af den broder och herre, som teologien bortfört, utan att vi veta ,hvart de fört honom?, sysselsätter i denna stund de lärdaste universitetslärare i Tyskland, och det är blott tvenne arbeten bland många, ehuru af de mest tramstående, hvilkas rubriker förekemma härofvan, det ena af en teologie professor i Zirick, det andra af en likaledes teologie professor uti Halle. Andre sträfva derhän på äfven andra vägar, och dit räkna vi Theodor Parker, af hvars arTAon en nv valvm nyligen utkommit i