Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1867, sida 3

hela grunden för deras villsarelser ligger) i deras högmod, egenkärlek, onda lustar, som vilja vara lösta från alla sedlighetsband, o. s. v. Och naturligtvis är det afl idel kristlig kärlek och i kärlek man så ordar. Den nya protestantismen handlar äfven derutinnan 1 den ursprungliga protestantismens anda, att den söker förmå menniskorna att tänka sjelfva och att sjelfva bilda sig en religiös öfvertygelse, en tro — i ordets rätta mening — som är lefvande i samvete och handlingssätt, icke en lös dogm, bygd på presterlig auktoritet, beqväm för att kunna derpå synda på nåden, men mycket obeqväm, när det gäller individens egen, eviga ansvarighet. När katolicismen fann i påfven den auktoritet, åt hvilken man lugnt öfverlemnade all skrifttolkning, och i kyrkan den räddningsanstalt, åt hvilken man lika lugnt öfverlemnade sina själars frälsning, så krossade Luthers väldiga hammare dessa ler-bilder, för att häfda individens rätt och ansvarighet. Men snart uppställde man en annan päfve — den s. k. augsburgiska bekännelsen — och andra skyddsandar, de enskilte presterna. Från denna afvikelse vill den nya protestantismen återgå till den ursprungliga. Iläri ligger tillika ett bemödando att återföra gudsbegreppet till monotheismen, till den ende sanne Guden, som vår lära visserligen påstår sig hylla, men hvarifrån hon i sjelfva verket gjort ett svårt affall. Den bildade och tänkande läsaren skall; i de båda afhandlingarne af profine Keim och Beyschlag finna yttringar af dessa! sträfvanden, utaf stort värde. Han skall af dem, framförallt, lära sig atttänka sjelf uti de ämnen, som höra till hans själs utveckling mot dess rätta mål, till det! lif, hvartill vi äro alla kallade: evigt lif il Gud, både härnere och derofvan, genom att rätt känna, älska och efterfölja Honom, som blifvit sänd att utgöra en hög och ren förebild af mensklig storhet och förträfflighet. Jqag känner intet högre namn — utbrister Keim, och hans öfversättare citerar dessa ord såsom sina egna — , intet som mera fyller hela mitt medvetande, än Jesu i Kristi, verldsfrälsarens namn, och jag anser mig skrifva i religiositetens eget intresse, då jag ärligt, öppet, oförskräckt söker medverka dertill, att Jesu lefnad, frigjord från alla de omhöljen, hvari den plikvit insrept af ohistoriskheten, af halfheten och förmedlingsförsöken, hvilka ända in i vårt århundrade, till och med ifråga om sjelfva centrum af kristendomen, icke låta oss komma till fullständig kännedom om sanningen, må framstå i dess rena och då helt visst majestätiskt tilltalande historiska sanning. Beyschla begynner sina ,slutord sålunda: ,Så slutas det fulla ackordet af de nytestamentliga lärorösterna om Kristus med samma ton i högre oktav, som bildar dess grundton: med den syneptiska menniskosonen slogs han an, och i den paulinske ,,andre Adam, d. ä. åter den himmelska menniskan, klingar hon ut. Och hvad i rik mångfald ligger deremellan, synoptiskt och Johanneiskt sjelfvittnesbörd, historisk och spekulativ apostelpredikan, det utgör allt en stor harmoni, det sammanklingar allt i åsigten om urbildmenniskan, hvari den eviga gudsafbilden historiskt förverkligats. Tilläggom slutligen några ord af den manlige, af praktisk religiositet inspirerade Parker: ,Hade Kristus tagit råd af det förflutna, torde han hafva grundat en kyrka, passande för en Abrahams och Isaks gudstjenst, icke för hans eget och kommande tidehvarf. — — Låtom oss taga från hebräer och andra forntidens folk allt hvad vi kunna, och detta är ganska mycket; men låtom oss dock förblifva Guds frie män, icke det förflutnas gibeoniter. Låtom oss bilda en kyrka som vågar efterlikna Jesu heroism, söka inspiration såsom han, dömma det förflutna såsom han, bedja såsom han bad, handla såsom han handlade, lefva såsom han lesde. Må vi få en kyrka för hela menniskan: sanning för tanken, goda verk och gerningar för händerna, kärlek för hjertat och för själen denna orubbliga tro på Gud, hvilken, likasom blixten i molnen, lyser klarast då det är mörkast rundtomkring. Må vår kyrka passa menniskan såsom himlarne jorden! — — — ,Sanning skulle blifva vår predikan; uppfyllandet af våra dagliga pligter skulle bli vårt sakrament; profeter, inspirerade af Gud, skulle bli ordets tjenare, och fromheten uppsända sin bönepsalm i ljufliga, jublande toner! Kristi ädlaste ärestod, religionens skönaste segertecken är ett ädelt folk, der alla äro väl födda och klädda, flitiga, fria, uppfostrade, fromma, visa och goda. Rättegångsoch Polissaker.