Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1867, sida 2

rådande angående betydelsen af Kristi person eller af hans verk och lära. Af dessa kristendomens förnämsta utvecklingsperioder gå vi nu att taga en öfversigt för att derigenom åskådliggöra huruledes äfven inom religionens område gäller den allmänna lag, som bjuder att menniskan måste från ett lägre, ofullkomligare uppfattningssätt småningom fortgå till ett högre. Och sedan vi sålunda lyssnat till hvad historien har att lära oss i fråga om den förflutna tidens meningar rörande Kristus och kristendomen, blir det sedermera vår uppgift att med stöd af dessa lärdomar söka besvara den frågan: hvilken uppfattning af kristendomen är i vår tid hällbar inom vetenskapen och tillfredsställande för lifvet? Kristendomen i dess renhet och sanning, dan den af Kristus sjelf förkunnats, är en i all dess oändliga upphöjdhet dock enkel, för barnet tattlig nyskapelse inom det religiösa området. Men barnen af den tid, under hvilken kristendomen första gängen uppträdde, förmådde dock ej senast höja sig till en fullt klar insigt i den nya lärans rätta väsende. Kristi första lärjungar voro ännu fullständigt beherrskade af den judiska Messlus-idden och det var sålunda ur synpunkten af denna id6 de sökte bilda sig en uppfattning om betydelsen af Kristi person och om syftemålet för hans verksamhet. Den första kristna församlingens trosbekännelse sammanfattades i läran att Jesus var Kristus, den utlofvade Messias. I dessa kristendomens första dagar var sålunda den kristna församlingens dogmatik, om vi här få begagna denna benämning. ganska enkel. Då en jude bekände sig till tron på Jesus såsom Mes5 så sörklarade han sig dermed för kristen, och upptogs genom dopet i församlingens gemenskap. För sjelfra dopet var derföre ej heller någon lång förberedelse af nöden. Petrus döper Cornelius, sedan de haft blott ett kort samtal med hvarandra; den ethiopiske kamreraren omvändes och döpes af Philippus straxt vid deras första sammanträffande under en resa; församlingen i Jerusalem får på en dag en tillökning af tretusen, på en annan dag af tvåtusen medlemmar. Paulus erhöll dopet utan någon föregående undervisning, och han tillräknar sig det (Galat. 1: 16) såsom en heder att han icke varit någon menniskas lärjunge, utan hade endast och allenast den till honom skedda Kristus-uppenbarelsen att tacka för sin insigt i kristendomens sanning. Iade kristendomen redan då haft ett för densamma egendomligt lärosystem, hade, såsom i vår tid är fallet, antagandet af! ett visst antal satser rörande Kristi peron och verk ansetts vara ett nödvändigt vilkor för rättigheten att betrakta sig såsom kristen — då hade ju dylika snabba omvändelser varit en omöjlighet. Om deremot hvar och en döptes, så snart han erkände Jesus för att vara Messias, så är klart, att denna fråga rörande Jesu messianitet var den enda väsendtliga stridspunkten mellan judendomen och den ur densamma framgångna kristendomen. Alldeles oförändrad lät sig emellertid ej den judiska Messias-föreställningen öfveryttras till kristendomen. Trån judarnes Messias-förvintningar var ett sinligt, ett, så att säga, utvärtes element städse oskiljaktigt. Den väntade förlossaren skulle, menade de, redan här på jorden i glans och herrlighet upprätta det efterlängtade gudsrikat och grundlägga den utvalda nationens varaktiga herravälde öfver folDen kristne Messias hade deremot sa gestalten af en man ur folket, af en kringresande lirare; han hade hos den stora massan af folket endast funnit ljumhet eller misstro, hos de herrskande klasserna ett lidelsefullt motstånd; han hade lidit en förbrytares död och i stället för det yttre verldsherraväldet, på hvilket judarne hoppades, hade han endast grundat ett renhetens och brödrakärlekens gudsrike på jorden. I sjelfva verket låg just häri den djupaste anledningen till den nya religionens afskiljande från den gamla, till uppkomsten af kristendomen såsom en särskild religion vid sidan af judendomen. Ått väntan på en kommande Messias måste vika för tron på den redan komne, att dennes hela i yttre mening oansenliga, ödmjuka uppträdande, och framförallt hans smädefsulla död utgjorde den mest handgripliga motsägelse till den judiska Messiasidn — denna omständighet är det, som gifvit den kristna kyrkan hennes tillvaro. För den lilla församling af på Jesu messianitet troende judar, som utgjorde den kristna kyrkan i hennes första utvecklingsstadium, förelåg redan från bör