Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1867, sida 2

din beslutsamhet och kallblodighet; konungen hade förlänat dig den ovanliga utmärkelsen af jornkorsets första klass. Min vrede emot dig var desto större. Du uppsökte mig, jag emottog dig ej. Du hade en gång lemnat mig, och jag ville aldrig återse dig. Hvad jag ansåg mig hata dig, och huru högt jag älskade dig! Jag måste följa dig hit. Jag måste se att du förtjenade mitt hat, att min kärlek egnades en ovärdig. Då — trodde jag, — då skulle jag dö. Sålunda är jag här, — och har jag ramställt mig bättre eller sämre än jag är? — Något sämre, sade domherrn. Men den sårade sade: — Kyss mig, du lilla demon, som har idit tusen gånger mer in jag. Hon kysste honom ömt och återtog: — Och jag svär dig, Gisbert -— Men domherrn afbröt henne. — Svär inte, Cisbertina! utropade han, likasom för ett år sedan vid Dahlheimersågen. Hon förskräcktes, ty hon hade äfven då svurit, men likväl ej under ett helt år förmått bryta det lager af nyck stolthet och trois, hvarmed hon omgi sitt hjerta gent emot sin make. — Skall jag då aldrig blifva lycklig? utropade hon rysande. — III. Antichamber och mottahningsrum i Berlin. I en generals mottagningsrum befunno sig generalen sjelf och en elegant dam.