Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 3

den grund, att personen, som företedde qvittot, icke var okänd, utan en, som vanligen afhemtade hela artilleriets post, ofta haft för voendet att uttaga rekommenderade bref, samt aflemnat aviser till och uttagit rekommenderade bref förut för samma brefegarinna, hvars handstil icke företett något egendomligt mot hvarje varlig fruntimmersstil. Hvad nu beträffar frågan, hvem ersättningsskyldighet skulle drabba, om sådan kunde åläggas, så har jag visserligen uppgifvit, att jag icke personligen haft någon befattning med utlemnandet af ifrågavarande bref; men jag har icke gjort det, för att derigenom uttela en sådan åsigt, som den af ombudsmannen an ydda, att ,,eljest hvilket fel som helst på kontorsafdelningen begånget at någon, men icke bevisligen viss tjensteman, skulle aflöpa utan ansvar-, eller för att söka från mig afböja den juridirka ansvarighet, som kunde ifrågakomma, då jag icke kunde eller ville bestämdt uppgifva, hvilken af de underlydande, som då ombesörjt expeditionen. Jag har endast härmed velat ådagalägga, avt vid en så beskaffad tjenstebefattning, och då, tillföljd af en mängd förhållanden, för hvilka det skulle vara för vidlyftigt att nu här redogöra — jag vill blott nämna: en i högsta måtto olämplig lokal, otillräcklig personal, en nästan till hela dygnet utsträckt tjenstgöringstid, och den oundgängliga skyndsamhet som fordras — en sådan arbetsfördelning icke kan ega rum, att hvar och en ,sköter sitt, och chefen blott har att ,,öfvervaka det hela, och då således denne ofta måste komma att ansvara för eller bära följderna af andras möjliga uraktlåtanden, det moraliska ansvaret härför blifver helt annat än det juridiska. Jag medger villigt, att uti ifrågavarande fall, då ett bref utlemnas mot skriftligt qvitto, hade, på sätt vanligen sker, ehuru icke någon bestämd föreskrift derom finnes, en anteckning härom bordt ske af utlemnaren; men detta har nu händelsevis af honom uraktlåtits, hvilket dock ingalunda inverkar på hufvudfrågan: ersättnings-skyldigheten. Men jag tror dock icke, att man häraf, i likhet med postombudsmannen, kan eller bör draga några förklenande slutsatser om ,,den lösliga tjenstgörengsordning, som söljes vid afdelningen, eller om ehefens oförmåga att ,.kunna öfvervaka handhafvandet af vigtiga göromål, i annan mening, än att detta, under ofvanantydda förhållanden, verkligen icke kan ske i alla detaljer, så framt ej dygnets längd och den menskliga arbetsförmågans uthållighet der ander utsträckea till mer än 24 timmar. a Jag får dessutem, hvilken sakens juridiska utgång än må blifva, trösta mig med det egna medvetandet att, om det än hittills icke lyckats mig att kunna åstadkomma alla reformer, jag önskat och förändrade tider fordrat, ,,ordpingen å kontoret dock åtminstone icke är mindre än tillförne, då, otvifvelaktigi till följd af för fåtalig personal, ännu vid mitt tillträde af tjensten utlemnandet af rekommenderade bref ofta och behandlingen af transiterande nattpost alltid ombesörjdes af — vaktmästaren. Jag nämnde i början af denna skrifvelse, som redan blifvit längre än jag afsett, att frågan omsattade äfven vigtiga följder. om nemligen postombudsmannens tolkning skulle godkännas och ersättningsskyldighet i ett fall som detta ådömas, blifver en af följderna den, att ofantligt mycket strängare restriktioner måste införas i afseende på utlemnandet af nära nog hvarje rekommenderadt bref; att icke allenast expeditionen af de 2, 3 å 400 sådana bref hvarje dag skall fordra en mångdubbel tid och derigenom snart sagdt omöjliggöras, utan äfven att hvar tredje eller fjerde brefegare måste tillbakavisas såsom icke bevisligen känd, och kanske hvar tionde hänvisas till magistraten eller annan myndighet för att erhålla ett tillräckligt gällande intyg. När tjenstemännen veta, att de riskera ersättning för hvarje bret, vid hvilket icke tvenne ,,kända personer bevittnat brefegarens identitet, så utlemna de icke ett enda bref utan kontorschefens tillI stånd, och att han gifvit ett sådant bör väl då ock på något sätt kunna , bevisas. Då denne, strängt taget, kan hafva göromål med posterna både långt före och långt efter de 12 timmar om dagen, då kontoret oafbrutet skall hällas öppet för allmänheten, och han, äfven om detta vore fysiskt möjligt, svårligen skulle få göra annat än bestämma, om de rekommenderade brefven finge utlemnas eller ej. granska personer och fullmakter etc., inses lätt, huru det skulle gå med ,,ordningen i allt annat. . Många fall skulle ofta inträffa, med resande, fremlingar, utlänningar, då de mest angelägna rekommenderade bref icke skulle kunna utlemnas, i emedan om adressaten medelst företeende af pass eller andra papper gjorde postförvaltaren aldrig så öfvertygad om sin identitet, detta dock icke framdeles utgjorde ett bevis, att han varit rätte egaren, 0. s. v. Att allmänheten skulle anse sig trakasserad, det vore en följd, som kontoret icke kunde rå I för. Jag hade annars föreställt mig, att det vore en postförvaltares pligt att trakassera så litet och underlätta all expedition för allmänheten så mycket som möjligt. Ingen — vare sig postombudsman eller annan — som ej personligen sett och tagit reda på de för Göteborgs postkontor alldeles egendomliga förhållandena, kan göra sig en föreställning om svårigheterna, just vid utlemnandet af rekommenderade bref, att expediera på en gång tillräckligen väl och skyndsamt, då 3 gånger om dagen 50 å 100 personer rusa till för att trängas om att på klockslag samtidigt utså dessa bref, som alla skola qvitteras. Slutligen vill jag blott tillägga, att det icke var ,.generalpoststyrelsen, som gjort förfrågan, om man vore villig att utan rättegång ersätta summan, utan skedde denna förfrågan i skrifvelse från postombudsmannen, till hvilken, om man granskar handlingarne, man skall finna generalpoststyrelsen hafva remitterat dessa, , för beredande af ersättning; af hvilken ordställning ingalunda synes angifvet, att han borde vända sin talan mot den ene eller andre af tjenstemännen, utan fast heldre mot den förvunne och redan en gång till ersättningsskyldighet dömde förfalskaren. Göteborgs kongl. postkontors afdelning för ankommande poster den 24 Nov. 1567. Georg Ameen. Blandada ämnan