inryckande i Kyrkostaten. Denna skildring af händelsernas sammanhang, som för öfrigt ganska tydligt är anlagd på att framhålla Ratazzis förtjenster och nedsätta Menabrea samt att beskylla Victor Emanuel för vankelmod, bekräftas hufvudsakligen af korrespondenser till ,,Indep. belge och , Liberte, endast att ännu tydligare gå ut på att vältra en stor del af skulden på kejsar Napoleon, så som om han hade gifvit Victor Emanuel och Ratazzi anledning att tro, det han icke hade någonting emot, att de italienska trupperna besatte påfvestaten. Libertk, som stödjer sina uppgifter på bref från Florens, berättar, att Victor Emanuel dagligen erhöll bref från sina agenter i Paris, i hvilka han uppmuntrades att framgå med raskhet och göra occupationen till en fait accompli, just under det kejsar Napoleon befann sig i Biarritz, der han syntes dröja med flit. Det påstås nemligen, att chevalier Nigra, som då äfven uppehöll sig der, i ett samtal med kejsaren gjorde honom uppmärksam på den ständigt tilltagande agitationen i Italien och de faror, för hvilka konung Victor Emanuel skulle utsätta sin thron, om han icke kom revolutionen i förväg, hvarpå kejsaren lärer hafva svarat, under det han — efter sin vara — vred sina mustacher: ,, Allt detta låter mycket allvarsamt; men J hafven ju ingått formliga förpligtelser till Frankrike, som måste uppfyllas! Hvad mig angår — så förblir jag i Biarritz! Dessa sista ord lärer kejsaren ha betonat på ett eget sätt, så att Nigra deruti trodde sig se en indirekt uppmuntran. Han telegraferade genast till Ratazzi, som nu förberedde allt för armåens inryckande i påfvestaten. Det enda, som ännu fattades, var kungens uttryckliga order. Då inträffar alldeles oförmodadt en depesch från prins Napoleon, som underrättar konungen, hans svärfar, att man uti ministerrådet i S:t Cloud med alla röster mot två (prins Napoleons och Lavalettes) beslutat sända en armåkår till Rom. Konungen meddelade sin omgifning depeschens innehåll, hvarefter Ratazzi genast tog afsked. Cialdini blef kallad att bilda en ny ministår, men under de följande åtta dagarne var Italien faktiskt utan regering, och aktionspartiet kunde — i ordets fulla mening — göra hvad det ville. Det var under dessa förhållanden, som Garibaldi kom undan trån Caprera och utan ringaste hinder kunde begifva sig till Florens och hålla offentliga tal, samt med ett extratåg låta föra sig till romerska gränsen. Det påstås, att de italienska soldaterna vid gränsen delade sin proviant med garibaldinerna, hvilka sistnämnde nu obehindradt inryckte i Kyrkostaten. Garibaldi säges t. o. m. hatva lofvat regeringen att vara i Rom inom 3 dagars förlopp, och det tillägges, att man med flit afbröt alla telegrafförbindelser, för att underrättelsen så sent som möjligt skulle hinna till Paris. Man hade nemligen beräknat att Garibaldi kunde vara i Rom, innan det första franska skeppet lemnat Toulon. En korrespondent till ,, Times meddelar från Florens — angående nu anförda berättelser ur Gazeta di Torino, — att man visserligen har rätt att betvifla en del af dessa uppgifter, men att framställningen i sin ble bör betraktas som grundad på fakta. FRÅNKRIKE. Det franska trontalet har blifvit särdeles väl bedömdt såväl i den engelska som italienska pressen. , Times för den 19 dennes slutar sin ledande artikel om detta trontal med följande ord: ,, Vi draga icke i betänkande att påstå, det ett mera liberalt, fredligt och förnuftigt tal, än det går hållna, icke någonsin blifvit hörd från det andra kejsardömets tron, och icke heller i den föregående regeringens lyckligaste dagar. De italienska tidnin garne af alla färger berömma kejsar Na. poleon isynnerhet för den moderation, med hvilken han der vidrört den romerska frå. gan, framhållande specielt de ord, mec hvilka han tillkännagifver den förestående utrymningen af Rom. Till och med oppositionens organer — såsom t. ex. Diritto — medgifva, att kejsarens yttranden be rättiga Italien till goda förhoppningar Emellertid uttrycka tidningarne likväl sir otåliga väntan om de franska truppernas afmarsch. Oppositionen i lagstiftande församlinger har genast kastat sig på den romersk: frågan. Redan den 19 dennes tillkänna gaf Jules Favre de tre förut omtalade in terpellationerna. Den första angår der yttre politiken i allmänhet och är under tecknad af 11 bekanta oppositionsmedlem mar, hvaribland: Garmer-Pages, Eugen Poelletan.. Carnot Tules SmOn. GUlAis