Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 1

så var det. Min sar och Gisberts far voro bröder, och i deras ådror flöt friherrarne von Aschens adeliga blod, — en af de äldsta slägter bland den gamla westfaliska adeln. Men med oss, våra fäders barn, var det annorlunda. Min far var den äldste, således stammherrn, och honom tillhörde således familjegodsen. Men min gode far hade haft den olyckan att förälska sig i min mor, och att gifta sig med henne. Min mor var visserligen af god, preussisk adel; familjen Steinau är i Preussen en af de slägter, som till konungen af Preussen kunna säga: Vi hade redan länge varit herrar i detta land, då ätten Hohenzollern hitkom! Men hvad hjelper det? Inför den stolta, westfaliska adeln finna de ej nåd. Pappersadel, tjenstemannaadel! ropar den föraktligt. Voro ni här under kejsar Karl den stores tid? Kunna vi uppvisa sexton rent adliga anor? Ni kunna det ej, och således ären ni ej jemnbördiga med oss; vi ha ingen gemenskap med er! Således var min fars förbindelse med min mor en mesaliance, och jag, dottern af detta äktenskap, kunde ej ärfva de Aschenska godsen; min kusin Gisbert erhöll dem, emedan hans far hade varit en försigtig man och äktat en vestfalisk fröken med sexton anor. Mina förmyndare protesterade visserligen mot Gisbert förmyndare, — vi hade båda tidigt förlorat våra förildrar, — och de anställde en process mot hvarandra, men Gisbert. förblef i besittning af godsen. Jag hörde naturligtvis talas derom, och detta var första grunlen till mitt hat emot honom, ehuru vi båda ännu voro barn. Men ännu mera natade jag honom, emedan hans namn var Tisbert. Jag hade fått namnet Gisbertina