Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 2

Hon blef slutligen uppmärksam derpå. Fjäten voro ovanligt tunga. Det var ej uppasserskan, ty hon kunde ej hafva hunvit tillbaka Gisbertina-crinrade sig nu flickans yttrande att läkaren blifvit efterskickad. Hon ville eftertänka huru hon skulle törhälla sig gent emot läkaren. Att studenten von Åschen var gift, visste ingen här. Men mannen i yttre rummet gick så tungt, — nästan vacklande. Gisbertina ämnade stiga upp för att se hvem det var, då dörren plötsligt rycktes upp, och en student visade sig med rödflammande ansigte och stirrande ögon. Det var Knäppel, ännu mera öfverlastad än för en timma sedan. Gisbertina förskräcktes, då hon såg den fremmande, druckne karlen. Knäppel skrattade och sade med osäker röst: — Ja så, min skatt, ensam? Utan mutter? Det var trefligt! Har väl väntat länge på mig? De spetsbofvarne! De ville inte släppa mig! Ville fylla mig, — och ledde mig sen hem. Bah, de åsnorna! Jag var klokare än allihop. Måste ju komma till min skatt, som jag lofvat! Medan han talade, hade han raglat am mot Gisbertina, som hans af vinångorna tördunklade blick ansåg som Gretchen. Gisbertina var i dödsångest. Hon anade Knippels tillstånd, och detta minskade ej hennes fruktan. Kniippel gjorde min af att omfamna nenne. Skulle hon undandraga sig honom geom att stöta honom tillbaka, eller fly? in stöt kunde kullkasta den vacklande, nen om Knippel föll, skulle det uppväcka