— Kan du föra mig till honom, Rurik? — Han bör undvika hvarje sinnesrörelse, säger läkaren, men jag skall fråga. Horst besinnade sig, — Fråga inte. Jag bryr mig inte derom; det är bättre. Kurländaren återvände till danslokalen, som i dag hade blifvit en stridsplats. Horst gick in i bersån framför huset, i hvilken Mahlberg hade qvarstannat. — Kaffe! beställde han i detsamma af den täcka Mariannchen. — Ett eget sammanträffande, sade han till Mahlberg, — Aschen har duellerat här. — Och? — Han är svårt sårad, men utom all fara. — Hvarför gå vi inte in till honom? — Han skall lemnas i ostörd ro. Visserligen skulle ej min åsyn oroa honom, men desto mera din, -— redan underrättelsen om din närvaro. Då brydde jag mig inte derom. — Du gjorde rätt. — Men jag skall vaka hos honom i natt, och i morgon för jag dig till honom. Mariannchen kom nu med kaffet. Hon var blek, men hade besegrat sin förskräckelse; nu måste hon berätta. — Det var den första duellen här i huset, herr Horst! Men hvad jag var rädd! Hur huggen föllo, och hur gnistorna flögo kring stålet! Ni kunde således inte afhålla er från att se på, oaktadt er ångest, Mariannehen? — Endast lyssna, herr Horst, och endast ett ögonblick tittade jag in genom dörren. Jag har hört talas så mycket om