Aftonen var mörk, och i studenten von Aschens rum stod den täcka Gretchen, utan att likväl hafva tändt upp ljus. Hon hade ställt lampa och ljus på bordet samt lagt elddonet derbredvid. Då hon hörde herrn komma uppför trappan, kunde hon ju tända på ljus, så att han fann rummet upplyst, då han inträdde. Men han kom icke. Hon hade redan länge väntat honom. Hon lyssnade ut åt gatan och mot trappan. Ute på Weenderstrasse strömmade menniskorna fram och tillbaka i den vackra sommarqvällen under skämt, skratt och muntra sånger. Men någon vagn kom ej, porten öppnades ej, det var tyst i trappan, och i studentens halfdunkla rum hörde man blott den djupa sucken från den oroliga Gretchen. HIon kastade en blick öfver gatan mot den svarta maskens fönster. De voro upplysta, men gardinerna nedfällda. Man kunde likväl urskilja att någon rörde sig i rummet, nära fönstret; ofta tycktes ett hufvud luta sig tätt intill rutan. — Hon lyssnar likasom jag, sade Gretchen till sig sjelf. — Hvad har hon att göra med honom? Jag undrar om hon är vacker? Då kom någon uppför trappan. — Baronen? Jag hörde ej att porten öppnades, jag tänkte endast på masken; men hvad har jag att göra med henne? Gretchen skyndade från fönstret och bort till elddonet. Men hon sprang tillbaka till fönstret och fällde ned gardinen. — Hon derborta behöfver inte veta hvad som föregår här! Derefter tände hon ljus. Dörren öppnades, och Franz Horst inträdde.