Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1867, sida 1

eller offentligen uttalas. Sargande, der det förekommer, härleder sig oftare af bitterhet och klanderbegär än at verklig insigt och kunskap. Vi böra alla komma i håg, att anden och lifvet uti ett konstverk står vida öfver den egentliga kunskapen, och hvad målaren, poeten, bildhuggaren eller musikern under inspiration skapade i går, det vet han ej om han i morgon kan förnya eller med ett annat verk öfverträffa. ar man derför aldrig så litet pröfvat konstens svårigheter eller med allvar tänkt på dem, så är man mild uti sitt omdöme och förbiser konstnärens fel för att framhålla hans förtjenster. Bland ännu ej omnämnde historiemålare; hvilkas namn äro af en viss betydenhet, hafva vi Comte Bouguereau, Jalabert, Glaize, Gircaud, Laudelle, Robert-Fleury (Tony) samt de exklusive bataljmålarne Beauct, Armand Dumaresque och ProtaisJeanne dArc vid Carl VII:s kröning uti Reims af Comte är en stor tafla med rikedom på små, men ej synnerligen mycket sägande sigurer. Den granna, höga kyrkinteriören tager för stort anspräk på uppmärksamheten och man beundrar ej mycket, äfven om man skalle hysa varmare känslor för Orleanska jungfrun, detta verks innehåll — taflan är dock i alla afseenden; väl utförd och gifver säkert en anledning till stolthet för staden Reims, som beställt den för sitt museum. Deremot ser man gerna och med intresse en mindre duk af C, å hvilken framställes den sorgklädda enkan efter Frans af Lorraine, Hertig af Guise, Eleonore VEst, som låter sin 12-årige son, med handen på sin mördade faders värja, gå ed på att hämnas på mördarne. Det är något stort i detta lilla arbete — gossens tänkande, allvarliga uppsyn, den höga pannan och de i öfrigt fina ansigtsdragen bära uttryck af ädelhet hela taflan har prägeln af noblesse, just en sådan, som man efter historiska och romantiserade beskrifningar måste tro omgaf de ryktbare och mäktige hertigarne af Guise. Allt från medeltiden ser Comte genom det varma poetiska skimmer, som en gång blifvit denna lysande tids nimbus, och helt visst är det också bättre att en konstnär i sina framställningar af riddartiden fattar den hög och ädel och icke, såsom t. ex. belgaren Leys, hvilken genom ett fult manr ställer sig på ett prosaiskt sätt i bredd med konstnärerna från den tid han målar. Att de vid återgifvandet af en biblisk historia läto figurer uppträda uti Burgundiska riddardrägter, det kan låta sig förklaras, men att i 19:de seklet fortsätta, då man eger stor talent och grundliga studier, måleriet på det sättet, det duger sanerligen ej — tiden har omgestaltat fordringarne på skön konst under de sista 400 åren betydligt. Ofta historieibland genremålare, förer Bouguereau sin pensel mjuk och behaglig vida kring i olika regioner — än är han i Olympen och hemtar derifrån en skälmsk liten amor, som han haft för modell, just under det tortyrmakaren hvässte sina pilar, och än är han här nere på jorden på en graf å en kyrkogård allt om en Allhelgonadag, då saknadens tårar af sörjande vänner egnas åt från lifvet skiljda anförvandter. Han har något af Murillos jufhet i sin uppfattning och uti måleriets behandling. Man ser ej detta så tydligt uti något af hans arbeten, som i det han benämner ,,le sommiel. En vacker qvinna, nästan en madonna, med ett blondt sofvande barn på sina knän, gifver tecken åt en liten naken mörk pojke, som närmar sig, att ej väcka den sofvande älsklingen — sannerligen, denna grupp påminner nycket om Rafaels och Murillos heliga amiljer — det är något gudomligt vaccert deruti. Apropos om gudomligt, så har Jalavert alltid nästan uteslutande målat scener ur Christi historia — han är en god heligmälare. Christi gång på vattnet, lå han i mörker och storm nalkas sina hödställde lärjungar, är en tafla med stora tjenster både i komposition och utfö