Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 3

— HUA UJ UY: 0110. 176CII 5110, HUR ME i förra veckan och som man trodde skulle för svinna, har ej blott icke försvunnit, utan ökats ganska betydligt, så att här är nog af den varan åtminstone på detta år. Att rdar och vika äro isbelagda är under sådana förhållanden naturligt. Den franska pressen och Sverges politik. Red:n har ifrån en högt aktad, äldre politisk man emottagit, tör någon tid till baka, efterföljande uppsats, med hvars införande något uppskof egt rum, till följd af bristande utrymme. Uppsatsen, hvars åsigter vi uti dess väsentliga stycken dela, lyder sålunda: En af Sverges största tidningar har nyligen utan all anmärkning från redaktionens sida, aftryckt en ledande artikel ur den franska tidningen ,La Situation, i hvilken herr Ljungbergs i fransysk öfversättning utkomna bok ,, Om Sverges moraliska och industriella utveckling under sednare tider lofordas såsom förtjent af uppmärksarhet Artikelförfattaren ser dock i denna bok egentligen blott ett försök att försvara den fredlisa politik Sverge och Norge under de sista femtio årer följt, och anser den vara en verklig trosbekånnel. se af ett parti, tyvärr lika talrikt eller kanske talrikare i Sverge än öfverallt annorstädes, egoismens parti. Efter att hafva framkastat åtskilliss mer eller mindre fantastiska gissningar om den olika utgång, som slesvig-holsteinska frågan, enlig hans tanke, skulle hafva fått, derest Sverge och Norge ingripit mera kraftigt deruti, slutar han sin artikel med följande ord: Förbundet mellan Skandinaverna är sålede: nödvändigt af två afgörande skäl: Det satter Sverge, Norge och Danmark i skyde för öfverrumpling af rysk-preussiska pirater; det sätter dessa länder i stånd att drega vins af alla händelser, som kunna dyka upp i Europa Frankrike har således endast två råd att gitv.de danska, svenska och norska folken, nemligen att hälla tillsa umans och att vara våra (d. v.s rikes) bundsförvandter. Åiven en annan fransysk tidskrift anmälde föl kort tid sedan samma bok, och tog sig deraf anledning att uppmana de n folkens mer framstående m: att låta allmänheten (söreträdesvis den sransk. 3 del af deras verklig: om den säkallade ck mdinavismen, älve mänhet om den politik, som de anså respektive regeringar nyttigast och bå under de förvecklingar, som han anså. att emotse i Europa. Då dessa artikeltörfattare sålunda vågat tala i Frank namn, och med kännedom om den stränga kontroll, som styrelsen i deita land utöf var er dess tidningspress, torde det kunna tagas för afgjordt att ifrågavarande tankar godkä af denna styrelse, och att de således kunna a uttala dess egna önskningar. Då derjemte, hvad Sverge s ildt angår, de ej utan skäl kunna anses som den inflytelserika tidnings program, som utan anmärkning meddelat desamma, och då detta program, flitigt upprepadt, lätt vinna allt större sympatier hos den del af nationen, som hufvudsakligen hemtar sina politiska åsigter ur denna tidning, har det synts oss vara en fosterländsk plige för dem, som ej i allo gilla de råd artikelförfattaren gifvit, att öppet framte skäl, bvarpå de grunda denna sin öfvertygelse. Det kan dessutom i alla fall ej vara annat än nyttigt, att en fråga, som i det närmaste rörer vårt lands framtida säkerhet, kommer under en allvarlig behandling och noga skärskådas äfven vr en annan synpunkt, helst om densamma, som författaren jelf tror sig veta, ,.delas at ett stort parti inom dessa länder. Utan att våga räkna sig bland sitt lands framtående män, har derföre insändaren häraf trott ig böra bryta en tystnad, som måhända blifvit alltför länge af denna åsigts anhängare iakttagen i en fråga af så stor betydelse som denna. Om också hans motståndare skulle kunna ;rtyga nationen om att han bar orätt, så vinnes derpå åtminstone, att denna fråga blir till fullo utredd. Hvad då törst det råd beträffar, som denne artikelförfattare ansett sis böra i främsta rummet gifva oss skandinaver, eller att ingå ett förbund me hvarandra, så äro väl alla tre folken numera ense derom, att det vore högligen önskligt, att ett för bund kunde emellan dem afslutas, genom hvilket de förpligtade sig, att i behofvets stund med al sin kraft bistå hvarandra emot hvarje anfall ifrån utländskt håll. Detta råd inne ej heller någonting n då det är nogsamt bekant, att mera än ett f blifvit gjordt att åstadkomma ett dylikt inbördes försvarstörbund mellan Sverge och Norge å ena och Danmark å den andra sidan. Ej heller borde ens en fransysk publicist vara okunnig om hvad desse länders mera framstående män i detta hänseende önska, då ganska många bland dem längesedan uttalat sig för ett sådant förbunt ej bloit vid de trenne ländernas riksmöten och i den offentliga pressen, utan äfven vid det statsekonomiska möte, som för tre år sedan hölls i staden Göteborg. Att detta oaktadt detta af alla sålunda önskade förbund allt hittills ej kunnat afslutas, komme sig deremot utan tvifvel endast deraf, att Sverge och Norge dermed hvarken kunde eller ville afse annat än rent skandinaviska intressen, då Danmark deremot jemte dessa intressen alltid hade ett annat för de förstnämnda främmande att försvara, nemligen sina dels rent tyska, dels blandadt tyska och danska provinser. Det skulle föra oss allt för långt från vårt ämne, att nu söka utreda hvilkendera af de båda härom stridande par terna, som hade rätten på sin sida, och ännu mindre om ej Danmark genom en mera moderat behandling af denna fråga hade kunnat undvika den strid, som nu tagit ett så beklagligt slut, men så mycket synes oss vara klart, att detta tvisteämne ej var af en för Sverge och Norge så ingripande art, att dessa länder borde sätta sir egen säkerhet på spel genom att, utan allt stöc af Danmarks mäktig allierade, ja till och met emot dessas önskan, g i denna strid. — Förr utkämpade Sverge under sin pfalziska ho nungaätt månget blodigt krig just för att för svara Holsteins oberoende gentemot Danmark, oci för att der finna ett stöd emot denna sin granne Sedan Norge numera är på det närmaste förenad med Sverge, behöfves visserligen ej längre det stöd, men derföre kunde det dock aldrig blifv någon uträkning för dessa båda att afslut ett förbund med Danmark, som ålade dem att in blanda sig i detta lands alla tvister med Tysk land om besittningar, som äro för Skandinavi främmande, helst som Sverge och Norge del hafva många giltiga skål att ej vilja komm i ett fiendtligt förhållande till det åfvenledes me HCIJH:t:AA tycka föllrot Aldaramjnt Enud snart vara 1