Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 3

95—44—44E YE förtidig död bortrycktes från sitt folk, just då det bäst behöfde en sådan konung. Då uppsteg på Danmarks thron en ny regent, tillhörande en t fursteslägt, hvilken regent man hade många skäl att misstänka för starka sympatier ej blott för ina tyska stamförvandter utan äfven för det i Ryssland regerande holsteinska huset, ja, så starka, att Sverge och Norge i och för vissa eventualit ter ej trodde sig af honom kunna hafva att påräkna ett lika kraftigt och sjelfuppoffrende stöd, som det man nu fordrade af dem. Ingen kan naturligtvis med all säkerhet oinvigd intränga i kabinetternas hemligheter, men många fiunas dock, som tro sig hafva en grundad anledning till den gissning, att en hufvudorsak, hvarföre det förbund som just då var så nära att aislutas melan Skandinaviens båda regenter, gick om intet, just var den att Danmarks nve konung ej kunde förmås att underteckna en iullt bindande paragraf i nämnda traktat, genom hvilken han skulle förbinda sig att äfven bistå Sverge och No emot deras granne i öster för den möjligen inÅl träffande händelsen, att denne skulle ansalla de Att denna gissning åtminstone ej saknar all sö nolikhet för sig, har också sedan dess visat sig genom de nära slägtband som knutits mellan det holsteinska husets båda gren ar. Säkert är i alla fall att det var en sådan farhåga, som främst af allt bidrog dertill, att dessa båda länders representationer äfvensom det ötvervägande dllertalet af sjelfva folken gålvo sitt obetingåde stöd åt deras regeringars handlingssätt vid ifrågavarande tillfalle. Nu deremot, sedan Danmark afklädt sig den Nessusmantel det egde i sina tyska provinser, och isynnerhet sedan det, som vi hoppas, sne t återfått den danskehatande delen af Schleswig, hvarigenom alla dess iutressen åter blifvit uteslutande skandinaviska, kan artikelförfattaren vara fullt va ga Åvertygad, att hvarje offent man skall anse det som en nung lyckas afsluta ett de Danmark, och att de skola ig svensk och norsk lycka, om hans ketensivt förbund med vara villiga, att för ett sådant förbunds upprätthållande våga alii. Vi anse oss dock böra begagna oss af detta tillfälle för att helt öppet säga, att detta är ett, men att det är något helt annat att derför vilia ingå på ultraskandinavernas åsigter om nyttan för de tre folken af en fullsländig förening under en och samma konung. Helt säkert äro nemligen åsigterna derom ännu så delade inom alla tre dessa folk, att man tvifvelsutan just häruti får söka den andra och måhända den vigtigaste hufvudorsaken, hvarföre eu dylikt förbund som det ofvannämnda allt hittills ej kunnat a slutas. Om vi ock dervid förbigå den helt naturliga obenägenheten af skandinavismens problem hos den nu regerande danska dynastien, äfvensom det hinder som de andra mäktiga Östersjöfolkens regenter ej skulle uraktlåta att uppställa emot en förening, som lemnade inloppen till denna sjö eller Sundet och Bälterna i en och samma makts händer; så finnes det, enligt vår förmering, minga andra skäl, som mäktigt tala deremot. Det första vilkoret för en sådan förening är nemligen, ett Danmark upphör att vara en sjelfstöndig stat för sig, då ingen, som sötter sig in i det svenska folkets åsigter, kan föreställa sig, att det skulle gå in på att med ännu ett folk afsluta en förening, likartad med den som nu eger rum mellan Sverge och Norge. Det kan ej förnekas, att det känts svårt för detta fordom så måktiga land, som dessutom är mera ön dubbelt så starkt besolkadt som Norge, art ce sig ställdt i ful! paritet med detta sitt brödraland, och kan man derföre vera viss på, att det aldrig shadle åtnöja sig med att redsjunka till blott en tredjedel i det nya nordiska sörbundet. En gifven följd deraf skulle nemligen bliva, att Sverges representanter vid en blifvande umionsrikeder stindist skulle vara utsatta lör att blisva ö.rerröstade at de håda andra förbundsstatornas ombad. ej bloct vid konunga-eller regentveal, utan vid alla de tillfällen, då dess intrecn kyonde stå i någon möjlig strid med brödrasolkens, oakfeut att det både genom sin b1e solkmångd och sina örriga tillgangar uppvåzer dem båda. Skulle åter, liksom nu i det nordtyska förbundet denna solkmanad utvöra beräkningssrunden för hvardera folkets deltagande i den gemensamma representationen, så skulle halfva antalet representauter utses af Norge och Damnark och den andra hälften al Sverge ensamt, men en sådan fördelning skulle åter stolta folk, -om hittills varit fullt lika heratdt med Sverge, aldrig medsitva. Jen danska nationen åter är fullt så stolt som TR Norden svenska och den norska öfver sin urgamla sjeliständighet, den uppskattar lika högt som de sina historiska minnen, och anser sig dessutom som kulturfolk ega äldre anor och stå i en högre ställning än de. Lika litet som någondera af dem, skulle detta folk derföre vara böjdt för att uppofira sin autonomi och se sin vackra hafvndstad nedsättas till en blott provinsstad, på sätt som TWurin, Neapel, Hannover m. fl. nu måst göra det. Slutligen eger hvartdera af de tre skandinaviska folken sitt alldeles egana skaplynme, hvilket st framstår i det redan gamla ordspråket, att svenkarne äro Nordens fransmån, da:iskarne dess liolländare och att norrmännen närmast likna de nordamerikanska fristaternas anclosaxiska befolkning. Ihuru mycket de i öfrigt hafva med hvarandra gemensamt i fråga om härstamning. språk m. m., så äro dessa trenne folk dock hör senom alltför skilda irån hvarandra, för att mycket kunna li nationalitet, som det lyckats med det tra italienska ka lätt sammansmältas till en och nu sednast med det nord enda stor tv Dessutom ser man äfven. just ar de sistnämnda folkens historia, huru mycket det velat till, för att de olika folkstammar, hvaraf de liksom de flesta andra europeiska nationer äro sammansatta underkastat sig den upposiring af lokala rätti. heter, seder och bruk, som dock äro vilkoret för en sådan sammansmältning. I sjelfva Fraukrike, der likväl, med undantas af Elsass och Lothringen, hela nationen tillhörde samma race och talade samma språk, har det erfordrats århundradens ihärdiga och systematiska anstränaningar, ja! den gamla monarkiens bödelsyxa och republikens guillotine för att besegra de olika provinsernas envisa försvar för deres urgamla municipala och kommunala rättigheter. Äfven i Italien hade helt säkert denna beprisade enhet cj nu kunnat genomföras, om cj ett mångårigt utländskt förtryck, inhemska tyranniska regenter och ett odrägligt prestvälde uttröttat dess folk till en sådan grad, att det ej såg någon an5 — 5 nan räddning för sig öppen än att med uppostrande af sin lokala sjelistandighet kasta sig i Piemonts armar; och hvad slatligen de tyska se folken angår så hafva vi alla sett, huru de med vapen i hand i det längsta motsatte si det uppgåcnde i Preussen m nn I it sullbordadt, tock vare Bismarcks djershet och tändnålsgeväret. Dessa slags enhetsfrbå saknas lycklictvis hos de skandivaviska folken, som dessutom minst at allt äro böjda lär att gi:va vika för tvånget i en sak, som Cj ännu klare tamstatt för dem såsom 1 gonting för dem både nyttigt och nödvändist. Härtill torde afven i ej rinaa mån bidraga att de hittills ej sett något pro: på, ati ind riders srihet blifvit smre än förut i de länder, der den högt biprisade na tionalit ÅSprincipen tillämpats, utan att snarare motsatsen inträftet. Just denna frihet ha:va de dock alltid skatt högre n den allmänna jemnlik utgör den la; a St blilv