Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 1

han vände hufvudet, måste han varseblifva mig. Det dröjde länge innan han vände sig. Jag fixerade honom, och så snart han såg mig, måste han möta min fasta, på honom riktade blick. Han var så lycklig och sorglös! Var det väl möjligt att han var en skurk? Plötsligt vände han sig om. En tjensteman, som var min andre granne, hade riktat en fråga till honom, han måste besvara denna fråga, och hans blick måste dervid träffa mig. Våra ögon möttes. Jag satt lugn och orörlig, med sammanbitna läppar; mitt ansigte måtte hafva varit mycket blekt; sålunda betraktade jag honom tyst och orörlig, med fast, dyster blick, Han blef lika hvit som vaxljuset framför honom; hans ögon riktades mot golfvet, likasom bländade af en blixt, och irrade derefter oroligt omkring; hans röst nekade honom sin tjenst. De öfriga betraktade honom förvånade, förskräckta. Derefter riktades deras blickar på mig. De tycktes häpna ännu mera vid min åsyn. Jag föreföll dem troligtvis lik ett spöke. Jag steg långsamt upp och lemnade rummet, hvarvid jag ej såg mig om efter någon bland dem. Sålunda begat jag mig åter till mitt hem. Hvad var nu vidare att göra? Den eländige var förrädaren mot min lycka, jag var nu öfvertygad derom. Min första tanke var hans blod. Jag måste kämpa länge med mig sjelf för att komma till den öfvertygelsen, att