Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 2

tt nedsätta vårt land, dess institutioner, su agar och ekonomiska villkor, inför främ-Jå nande länder. När så främlingen komner hit, förvånas han öfver det ,fattiga andet, och yttrar: ,J veten icke sjelfva mru mycket godt J ägen. Mer än en sång hafva vi hört dessa ord från resande rämlingars läppar, men en och annan dar också tillagt: ,,J ären alltför benägna utt klandra och nedsätta Eder sjelfva. Sådana yttranden hafva också förekomnit i offentliggjorda reseberättelser från Jverge. Det vore godt om vi lärde oss inse letta fel, för att derefter befria oss derirån. Det vore godt, om de allvarliga pröfningarne förmådde väcka till lif de bästa instinkterna inom vår nations bröst, så att vi med frimodighet och högsinthet ginge till mötes den stora framtid, som är beskärd endast åt det folk, som utvecklar sådana dygder, men icke åt det, som regeras af småsinne, hvars yttringar äro knot, inbördes förebråelser och ömklig klagolåt. Kunna vi ej t. ex., när vi anmärka brister, som böra och skola lätteligen afhjelpas, nöja oss med att väl motivera dessa anmärkningar, utan att skärpa dem med det obehöriga tadlet, att allting är lika eländigt, att vi äro; sämre än alla andra folk, 0. s. v. Att så göra af bekymmer, olyckor, ja brott ämnen nära nog till sägnad, är ju ovärdigt, äfven om det insvepes i än så gudliga fraser. Endast genom att afhjelpa detta lyte, kunna vi vinna aktning för oss sjelfva och göra oss värdiga andra nationers aktning. Det finnes, i våra dagar, en gemenskap, en solidaritet, mellan de civiliserade folken, som varit förr okänd. På kinda och okända vägar gå ej blott maleriella gåfvor och gengåfvor från folk till folk, utan äfven de andliga. Och hvad de sednare angår behöfver intet folk vara fattigt eller litet. En stor och ädel tanke kan utur det ringaste tjäll gå öfver verlden, varande för menskligheten mera värd iän skatter af guld. Så kan ock ett litet folk, om det rätt vårdar och förkofrar andens skatter af upplysning och dygd, dermed bringa välsignelserika gåfvor åt andra folk. Det är de högsta gengåfvor vi kunna lemna, och det beror på oss sjelfva att bereda oss tillfälle att gifva dem. Vid blotta tanken på att detta kan och skall ske vidgas bröstet och fuktas ögat. Sådana känslor födas, när vi se oss föremål för andras välvilja, under det oförrätter lätteligen föda bitterhet. Kunde nationerna komma in på den banan, att då och då låta hvarandra förnimma yttringar af ett välvilligt sinnelag, så skulle alla strider upplösa sig. Den sjelfviska åsigten att, man icke bör utsträcka sin hjelpsamhet utom sitt eget land, misskänner den stora betydelsen, äfven materiellt betraktadt, af andra nationers erkänsla. Att ega en vän der man förr egde en fiende, det betyder mycket, då fiendskapen kan, vid förste anledning till tvist, öfvergå till våld. Under dessa yttringar at den hjelpsamhet, som blifvit oss bevisad, har det varit en bild, som ständigt stått för vårt öga och fyllt sinnet med svårmod — det har varit Finlands bild. Våra nordliga trakter hafva 1ått hjelp ej blott från det öfriga laudet, som lyckligtvis kunnat lemna mycket understöd, utan ock från andra länder. Men Finland — der två tredjedelar af landet blifvit hemsökte af hungersnöd nu det sjette eller sjunde året i en följd — Finland har fått intet! Arma, härdt pröfvade broderland, huru länge skall din kraft ännu stå dig bi! Vi veta, att om ej våra nordliga provinser påkallat vår hjelp, så hade en sådan kommit att härifrån lemnas Finland, och de gåfvorna hade helt visst icke blifvit små, enär det näppeligen finnes någon sträng i svenska folkets bröst, som vibrerar så som deltagandet för Finland. Nu har mången ansett sig ej ens ega rättighet att låta denna känsla framträda i bandling, då vi sjelfva mottagit hjelp från andra håll, och då man mångenstädes motser den kommande vintern med bekymmer inom våra egna kommuner. Vi kunna ej underkänna vigten af dessa skäl och vilja ej motsäga dem. Den rätt barmhertige tänker likväl ej på torftigheten i eget hem, när en nödens gestalt der utanför begär af honom sin räddning från undergång; han delar sina egna barns bröd med den uthungrade. Men Finlands barn begära ej af oss någon hjelp. De hafva lärt och bevarat den konsten från våra gemensamma pröfningars dagar att svälta och — dö. Och Sverge ser deruppå med bekläm—————— — — —U—