Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 2

I nöden pröfvas vänskapen — säger ett gammalt godt ordspråk. Den svenska nationen har, under den hemsökelse, som träffat våra nordliga provinser, rönt prof af välvilja från främmande länder, som äro förtjenta af vår varma erkänsla. Icke blott våra brödraländer Norge och Danmark hafva offrat rika gåfvor på menniskokärlekens altare, utan äfven Tyskland och England hatva lemnat stora bidrag till nödens lindrande inom Sverges landamären. Utan tvifvel är det i första rummet barmhertighetskänslan, som varit den ädla bevekelsegrunden härtill; men vi böra icke underkänna äfven ett annat motiv, som är för oss hedrande, nemligen känslan af aktning och vänskap för vårt land. Utan denna sednare, hade barmhertigheten kunnat lika väl vända sig åt andra håll. Det åligger oss, att göra oss alltmer värdiga dessa sympathier, genom ädelhet i sinnelag och kraft i handling samt genom en uppriktig erkänsla för det goda, som blifvit oss bevisadt. Den vänskap vi rönt under våra bekymmers dagar må vara oss en maning, att frigöra oss från all afvoghet och allt småsinne gentemot de folk, som gifvit oss dyrbara prof af sin välvilja. Då oförrätter kunna och böra glömmas, bör ingenting så djupt bevaras i minnet som välgerningar. Svenska folket är ett godt folk — vi våga gifva oss sjelfve denna berömmelse. Det är mäktigt af högsinthet och af en ädel hänförelse. Men det synes dertill fordra stora och gripande anledningar. Under hvardagliga förhållanden äro vi lätteligen benägna till knotsamhet och till att fästa alltför mycket afseende på småsaker. Under detta knot öfver allehanda brister och olägenheter, hvilka vi böra söka manligt undanrödja, fälla vi obilliga, klandrande omdömen öfver alla våra förhållanden, förbiseende de förmåner vi äga, och så blottställa vi oss för