Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 november 1867, sida 2

en till förmån för de bortdrifna italienska ! och tyska furstehusen, samt en och annan yrkesmilitär, som af kriget hoppas vinna nastigare befordran och förbättrad ekono-si misk ställning, så gifver sig ingenstädes il! Frankrike någon hänförelse tillkänna för krigisk ära, men deremot ganska mycken olust och harm mot allt, som kan rubba freden. Endast försvarskriget anses — och detta ätven af de ifrigaste fredsvänner — berättigadt. Man inser, att politisk frihet, nationernas verkliga styrka och alla civilisationens intressen skyddas och blomstra endast under fredens vingar, men att krigets — ej blott det olyckligt utan äfven det lyckligt förda krigets — följder mer eller mindre äro mot dessa intressen fiendtliga. Och de olyckliga verkningarne af kriget återfinner man, om än jemnare fördelade och fördenskull mindre intensiva och mindre i ögonen fallande, hos det slags ,, beväpnade fred, som nu suger Europas must och gör fredens grundval osäker, ty dessa ofantliga anfallsarmåer, som man nu underhåller, utgöra ett stående hot grannarne emellan. Från hot till slag är öfvergången lätt. Hr F. Passys broschyr är en vältalig exposå af krigets och den beväpnade fredens förderflighet. Han visar, att om de enropeiska makterna kunde beqväma sig till att afväpna endast hälften af den styrka, som nu hålles under fanorna, skulle de härur flutna besparingarne för ett enda år blifva så stora, att man dermed kunde bygga 10,000 kilometres) jernvig eller förse alla Europas kommuner med folkskolor. Han visar vidare, och detta på grund af de utmärktaste medicinska auktoriteter, att kaserneringssystemet är ett förfärligt kräftsår, som midt under djupaste fred årligen dödar ett hundra tusental af nationernas kraftigaste män och ynglingar och är egnadt att efterhand förstöra folkens arbetsförmåga och stridbarhet. Frankrike sörjer kanske mer än något annat land för sina kasernerade soldaters andliga och fysiska trefnad, och detta oaktadt är proportionen af dödsfall inom dess armå, ehuru denna består af utvaldt :folk i ålderns blomma, så stor i förhållande till dödsfallen bland de civile, att man beräknar, det kaserneringssystemet årligen tager lifvet af 7,000 man. Den som verkställt dessa beräkningar är en man af facket, författaren till, LHygiene publique et privåe, dr M. Låcy, som var chef för franska armdbens sanitetsvisen under Krimkriget och nu är direktör för militärhospitalet i Val-de-Grace. I Preussen är förhållandet icke bättre, enligt hvad en preussisk militärläkare för två år sedan i en skrift upplyst. Uti Italien och Österrike gestaltar sig saken ännu värre, och aldravärst torde det förhålla sig med helsotillståndet i de ryske kasernerna. Egde man pålitliga uppgifter från dessa, skulle man sannolikt få ökad anledning att häpna och förskräckas. Om Europa årligen härjades af en pest utaf den beskaffenhet, att den företrädesvis valde sina offer bland de kraftigaste, arbetsoch vapendugligaste männen och årligen bortryckte ett hundra tusen af desse, så skulle man säkerligen anse detta som en den svåraste hemsökelse, som någonsin träffat menniskoslägtet, och dock är det en sanning, att kaserneringssystemet medför alldeles liknande verkningar, ja i förderflighet öfverträffar en sådan pestsjukdom, ty det är icke nog, att detsamma förorsakar ett oproportionerligt antal dödsfall inom blomman af nationernas ungdom, det demoraliserar äfven en stor del af de öfverlefvande. Bland de ställen i hr Passys skrift, som förtjena särskildt uppmärksammas, är ett, der han till besvarande upptager det hufvudsakligaste och mest talande argument, som anhängarne af den beväpnade freden uppställt till förmån för denna, att nämligen välorganiserade anfallskrafter, till hvilka hör en örlogsflotta, beräknad ej blott för kustförsvar, utan ock för ett imposant uppträdande i aflägsna tarvatten — att sådana anfallskrafter, städse hållna i beredskap, förskafta en nation respekt i aflägsna länder, betrygga dess handel, sjöfart och lånetransaktioner, samt öppna nya vägar för dess företagsamhet. Hr Passy är äfven härutinnan af en alldeles motsatt åsigt, som han stöder ej blott på allmänna resonnemanger, utan ock på fakta och erfarenhet. Ilan hänvisar bland annat till den märkliga omständighet, att köpmännen i de tyska sjöstäderna, långt ifrån att glädja sig öfver den nu för dem öppnade utsigten till beskydd af en tysk-preussisk örlogsmarin, helst ville undanbedja sig detta beskydd och ana bedröfliga följder af detsamma. En af de förnämste köpmännen i Ham