Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1867, sida 2

städse örverskjutit utgifterna med ganska betydliga belopp. Förf:n yttrar vidare: ynga statsutgifter äro på de sista 40 åren betäckta genom lån, så att den svenska Istaten för sådana utgifter icke upptagit några lån. Deremot har staten sedan 1856 åtagit sig en skuld för byggande af jernbanor, hvars förräntning och amortering kräfver en annuitet af cirka 5 millioner. Till betäckande af denna annuitet, hafva jernbanorna i år bidragit med 23(, millioner(?), och utsigterna äro så lofvande, att det knappt skall erfordras mera än några få år, innan de 5 millionernas annuitet skall fullständigt betäckas genom intägten af jernvägarne, hvilka då skola blifva en rik inkomstkälla och en värdefull egendom för staten. yDen finansiella ställningen är, i få ord uttryckt, följande: ingen annan skuld än den som är upptagen för produktiva jernbanor och en budget, hvars inkemster icke obetydligt öfverstiga utgifterna.Förf. redogör härefter för den sörlägenget, hvari Riksgäldskontoret säges hafva råkat, och visar hurusom denna endast är en tidssråga, beroende af de sent inflytande inkomsterna. Statskontoret har mer än tillräckliga medel att betala alla i budgeten bestämda utgifter. — Att emellertid öfserskottet i år kan blifva mindre än förut, är ganska möjligt, då man betänker, att dels understödet till Norrland kräft en million, dels de höga priserna å spanmål och rotfrukter vållat en betydlig minskning i bränvinstillverkningsskatten. Men hvarken det ena eller andra är, slutar Ins:n, på något vis af oroande karakter. Och häri har han visserligen rätt, hvarmed vi dock ingalunda vilja säga, det icke landets ställning, under alla förhållanden, kräfver sparsamhet både i det offentliga och enskilta. Men då vi yrka härpå, kunna vi likväl ej gilla att, såsom grund derför, man vanställer uppgifterna rörande statens financiella ställning, enär denna är i sjelfva verket kanske den mest lysande, som något rike i Europa har att förete. Svenska statsverket har nemligen innestående behållningar blott i Riksbanken och Riksgäldskontoret af öfver 40,000,000 rdr rmt, hvarå afkastningen, endast hvad den förra institutionen angår, utgör nära 2 millioner rdr om året, hvilken man kallar ,,bankovinst, ehuru den i sjelfva verket utgör blott något öfver 6 procents ränta å statens i banken insatta medel. Men härom vilja vi dock ej nu orda. Vill man rätt förstå statens financiella ställning, bör man helt och hållet asskilja dess utgifter och inkomster från det stora industriella företag, hvari staten hos oss ingått, nemligen jernvägsbygynaderna. Betraktas dessa, och det är hvad som bör göras — såsom en särskilt affär, till hvilken staten står såsom förlagsoch borgensman, för att sedermera uppbära den derat inflytande vinst, så visar det sig: 1:0 att staten deri nedlagt direkt ar sina besparingar ett belopp af omkring 9 millioner ; 2:0 att staten derför åtagit sig en årlig utgift i ränta och amortering af c:a 5 millioner, deraf omkring 300,0Ö00 rdr utgör skuldafbetalning ; 3:0 att staten, i stället för att begagna sig af jornvägarnes behållningar, såsom bidrag till ränteoch amorteringsannuiteten, låtit jernvägsstyrelsen disponera dem till ökande af sin materiel och utvidgande af byggnader. Vill man sammanräkna de summor, som staten sålunda nedlagt i dessa nyttiga företag, så skulle de uppgå till hek visst, en 30 millioner rdr, hvilket är ingenting mer eller mindre än svenska staens fordran af sina jernvägar, en fordran wars återbekommande naturligtvis beror å denna anläggnings framtida förmåga utt bära sig och återgälda de på densamna nedlagda medel. Men om också denna id icke inträffar, så har dock staten, i let gagn, som jernvägarne bereda landet, m indirekt vinst, som vida öfverstiger utifterna, ehuru denna icke får här tagas ned i räkningen, då det är fråga om statserkets financiella ställning. Låt vara emellertid att de millioner staen här för jernvägsanläggningarne nedagt icke komma att återgäldas, samt att taten fortfarande måste vidkännas annuieterna å de ingångna skulderna, så utgör lock amorteringen, eller skuldaf betalningen, tt verkligen besparadt kapital, hvilket väl ör tagas i betraktande när man talar om tatsbrist. Om en persons inkomster uner ett år understigit hans utgifter med 000 rdr, så kan man väl ej säga, att aannen laborerar med ett deficit för året. Eller om samme man af ett vinstgifande företas haft en nettahahållning af — — — UD— DKHA — —— — — O