Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 november 1867, sida 2

Dörren till hans rum hade öppnats, och lätta steg nalkades långsamt. Han såg sig om. Hans uppasserska, mamsell Gretchen; stod predvid, honom. Hon såg blek och oroig ut. i, — Hvad fattas er, Gretchen? frågade han. — Herr baron, är det sannt? frågade hon halfhögt. — Hvilket skulle vara sannt? — Att ni skall duellera? Borstaren sade det nyss. Den unge friherrn betraktade med större deltagande än vanligt den unga flickans bleka, oroliga ansigte. — Och han sade också, fortfor flickan, — att er motståndare är den störste slagskämpen i hela Göttingen, och att ni skulle råka illa ut, och jag — — — Och ni, Gretchen? — Jag är så ängslig för er, herr baron! — Goda Gretchen! sade friherrn, i det han fattade hennes hand och med deltagande betraktade hennes bleka ansigte. Derefter fortfor han: — So på mig, kära Gretchen; är jag rädd? Hon betraktade honom, hvarvid hennes ögon blefvo fuktiga och hon sade: — Ja, herrar studenter äro aldrig rädda, och det går också som det går — — Midt emot stängdes häftigt den svarta maskens fönster. Friherrn och hans uppasserska sprutto häftigt till likt två onda samveten. Derefter blickade båda ofrivilligt mot den klingande rutan. Den svarta masken drog sig just tillbaka ur fönstret. Forts.)