Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 november 1867, sida 1

under de täta träden sågo de endast stundom en och annan stjerna. De hörde blott sina egna steg, och de gingo tysta för att kunna uppfatta det minsta buller. Sålunda hade timman förflutit, om hvilken Bernhard talat, och han hade alltjemt gått framåt med samma säkerhet. Ian tycktes känna hvarje träd och klippa, som de passerade. Nu stannade han. . — Der nere är dalen, som vi nödgas öfvergå, sade han. — Vi måste passera den hastigt. Låt oss derför hvila en qvart. De lägrade sig likasom den första gången. De befunno sig halfvägs uppe på ett med tät skog beväxt berg. För att nedkomma till dalen måste de stiga utför det branta berget. De kunde ej se något under träden och mellan buskarne, ej heller hörde de något. Gossen och de båda judarne lyssnade uppmärksamt, men de hörde ej det ringaste ljud. — Då vi kommit igenom den der dalen, sade Schlom Bendix, — så ha vi väl ingenting vidare att frukta? — Är ni rädd för dalen dernere? sade gossen. — Man bör alltid vara försigtig, gosse. Bernhard skrattade. — Ni judar ha inte mycket mod! Tur kommer det till? De svarade honom icke. Hans friska mod tycktes vilja öfvergå till öfvermod. Han hade hitintills fört truppen så säkert och lyckligt; han kände sig så rik; trettio thaler hade redan varit ett kapital för honom, nu hade han fyratio, och judarnes farhåga väckte hans motsägelseanda.