offra sitt lif sör de båda tankar, som blifvit en del af hans väsen: Roms återställande åt Italien till dess hufvudstad, och Pålvedömets störtande, tvenne syften nog höga, att en Italiens son må vara redobogen att för dem gifva sitt lif. Under närvarande förbållanden, då kanske den gamle frihetskämpens kraft är bruten, och då italienska regeringen måste, icke utan förödmjukelse, lemna kyrkostaten i Frankrikes hand, är en reaktion icke osannolik. Väl må italienska regeringen erinra kejsar Napoleon om hans förklaring att ockupationen nu vore endast öfvergående; men den som äger makten, finner nog utvägar att tolka sina ord. Det vore utomdess ingalunda lyckligt för de frisinnade inom Kyrkostaten, att iranska trupperna drogo sig alltför hastigt tillbaka och lemnade fria tyglar åt den klerikala reaktionen och hämnden inom detta emråde. Så länge Frankrikes makt der råder, har man åtminstone ej att befara några alltför stora skandaler i detta fall. Kejsar Napoleon har velat lära italienarne den konst, som han sjelf väl inhemtat, men hvilken för dem är svårare än hvarje annan — konsten att vänta. Allt hvad han fordrade var, att de skulle låta den gamle påfven vara i fred. Klokheten hade utan tvifvel bjudit, att derutinnan respektera den makts önskningar, hos hvilken Italien står i så stor skuld. Att göra Pius IX till martyr, har ej kunnat vara nyttigt för den fria sakens framtid. Men det s. k. ,bandlingspartiet har i alla länder föga benägenhet för klokhet och försigtighet, hvilka dygder de utskrika såsom feghet och lågt dagtingande med de onda makterna m. m. En resande svensk, som hade tillfälle, att se de italienska revolutionsmännen på mycket nära håll, anmärkte med förvåning deras rentaf barnsliga drömmar och planer, bygda på den lösaste sand. Tyvärr motsvara ej alltid deras handlingar de varmhjertade afsigterna och de stora orden. Der blir det gemenligen den lugna beräkningen, som går 1 spetsen, då den, märk väl, ingalunda utesluter patriotisk hänförelse, men blott till densamma lägger någon sjelfbeherskning. Det skådespel, vi nu betraktat i Italien, är det tredje af detta slag, som fallit under våra blickar. Det första var den sednaste revolutionen i Polen och det andra var Danmarks krig mot Tyskland. Båda hade erhållit en helt annan utgång, derest de s. k. handlingsmännen förmått klart uppfatta situationen och framgå mot sitt mäl med besinning och sjelfbeherrskning. Ungern hade af olyckan lärt sig dessa dygder, och derföre står det nu såsom en fullkomligt sjelfständig, fri och mäktig stat. En politisk man har yttrat: att revolutionen är endast af framgången berättigad, och det ligger mycken sanning i dessa ord. Den revolution, som icke är föranledd af vigtiga skäl samt derefter il beräknad i afseende å såväl medlen för dess genomförande som utsigterna att lyckas — den är oberättigad, emedan den ej blott bringar de svåraste offer af menniskors välfärd åt ett misslyckadt företag, utan, hvad värre är, gör förhållandena efteråt vida svårare än de voro förut. Det förefaller oss ganska sannolikt, att Garibaldi, i sitt nu omintetgjorda företag, missräknat sig på hufvudsakligen tvenne vigtiga vilkor för framgång: en allmännare hänförelse i Italien för hans sak, samt understöd för densamma innanför Roms egna murar. Hade den förra funnits uti den grad, som det revolutionära handlingspartiet inbillat sig sjelf och andra, så hade Garibaldi varit omgifven icke af 4,000 å5,000 min, utan af tiotusental. Hade romarne mera allmänt deltagit i resningen, så hade rörelsen inom den eviga staden icke varit så obetydlig, som den nu i verkligheten var. Den ädle hjelten har — det måste han troligen nu bittert känna — låtit dåra sig af tal och löften, som egt blott en ganska liten kärna. Tydligt är också, att han, likasom italienska regeringen, bedragit sig på kejsar Napoleons bestämdhet att uppehålla den gamle påfven, äfven med risk att råka i krig med hela Italien. Enda möjligheten till att lyckas låg här uti djerfhet och beslutsamhet, nemligen att förekomma fransmännen i fråga om Roms intagande. Detta var Ratazzis plan, och hade den blifvit följd, torde kejsar Napoleon möjligen erkänt den fullbordade saken (le fait accompli). Men här vacklade konung Victor Emanuel och det vankelmodet har omintetgjort den enda möjligheten att lyckas. Huruvida Ratazzi — som här befann sig i en ställning, som egde mycken likhet med v. Bismarcks före kriget mot Österrike — legat i hemligt förstånd med aktionspartiet vid denna plans uppgörande, ir ganska svårt att säga, men synes rätt sannolikt. Det är antagligt att denne statsman velat, genom Roms eröfring, vinna den popularitet och den storhet, som skulle hafva följt på en sådan framgång. Han hadel. lå varit Italiens v. Bismarck, och exemplet ir ju alltid lockande. För Italien återstår nu — att vänta. Under denna tid borde landets ledande nän framförallt vinnlägga sig om finanernas återställande, ty ett folk, som nödzas betala höga skatter, blir till slut likiltigt beträffande sin statsform. IIvadjs lafva vi vunmnift. rona hefolkninoaqrnoa nå