Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1867, sida 2

och kullslär käglor, har för evigt jorda den. Således kan konungadömet numers blott stödja sig antingen på folket, elle på särskildta privilegierade kaster, — på aristokratien, som ej vill ha något gemensamt med folket. Men aristokratien är just folkets största fiende. Vill ni höra ännu mera af mitt ergo, frände Steinau? — Hm, frände Aschen, sade generalen, — ni talar i dag förtvifladt lärdt. Nu kommer ni äfven med latin, och då kan en gammal soldat ej längre disputera. Men se der kommer Gisbertina från bersån. Låt oss följa henne till gräsplanen. — Till dansplatsen? I dag? — Det vore bättre om hon inte dansade mera i dag, menade generalen. Men han vågade ej yttra denna mening högt till niecen. Den vackra Gisbertina nalkades tankfull de båda herrarne. — Hvarthän, Gisbertina? frågade do mherrn. — Till dansen! — Hon yttrade detta med den på en. gång käcka och likgiltiga ton hon tyckte så mycket om. — Jag önskar dig mycket nöje, sade domherrn. Han ämnade återvända till fruntimmerna i bersån. — Ett ögonblick, onkel Florens, sade Gisbertina och hejdade honom derigenom. Från dansplatsen nalkades den vackre gardeslöjtnanten, grefve Westernita; han hade sett den sköna fröken komma från borsån. — Kan jag då ändteligen åter få den lyckan, min nådiga fröken? sade han och erbjöd henne sin arm.