Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 1

— Har er trolofvade ej tillskrifvit er något om en herr von Aschen? — Nej. Fröken Gisbertina tycktes andas lättare. — Äfven inte, — — domherrn kämpade med sig sjelf och kastade en förstulen blick på fru Mahler; hennes ansigte var likhlekt, och hela hennes kropp skälsde. — Äfven inte om en kapten Mahlberg? — Det är ju min trolofvades kapten! sade skänkjungfrun. — Nå? — Han var en bland de första sårade i kompagniet. Han erhöll en kula i foten, och man måste bära honom ur striden. — Och vidare? — Derefter hade min trolofvade ej återsett honom. Fru Mahler hade sjunkit tillbaka mot bänken. Karolina Lobrmann skyndade fram till henne, tog henne i sina armar och yttrade sakta några uppmuntrande ord till henne. Domherrn sökte att rikta den allmänna uppmärksamheten på något annat. Berätta mig nu, min kära Henriette, hur er trolofvade blef utnämnd till officer på sjelfva slagfältet i förrgår af gamle Blächer. Men uteslut ingenting. Skänkjungfrun omtalade denna tilldragelse med en viss stolthet, och då hon slutat, tryckte Karolina Lohrmann en kyss på hennes kind. Men fröken Gisbertina tycktes för ögonblicket hafva förlorat sin fattning. Hon betraktade än mamsell Karolina Lohrmann, som hade en regimentsbefälhafvare till brudgum, och än denna skänkjungfru, som var förlofvad med en löjtnant. Hon kom