— En förfalskning af historien, frände Steinau! sade domherrn. — Historien förfalskas endast af samtiden, frände von Aschen. — Af hvar och en, som har intresse af förfalskningen, frände Steinau. — Och hvem skulle ha intresse af denna förfalskning? — Hvad ni kallar armån, staten och konungadömet. Vi andra kalla det junkerismen och militärsnobberiet. — Hm, ni envisa westfalare äro oförbätterliga i dessa åsigter. — Emedan vi älska medborgarefriheten. — Och det säger ni såsom adelsman, såsom en medlem af denna stolta, urgamla bördsaristokrati, som i djupet af sitt hjerta föraktar vår preussiska adel? — Just derför, frände Steinau. — Låt oss inte vidare tvista derom. Jag vet ju att ni alltjemt hyser dessa republikanska ider. Domherrn teg, men han såg sig om åt det häll hvarifrån han hade sett skolläraren nalkas. Han varseblef honom stå nära bersån, der fruntimmerna befunno sig. Han måste få sitt straff, hviskade han för sig sjelf. — Frände Steinau, sade han derefter högt, vi skola ej tvista, men säg mig då hvad har ni egentligen emot landtvärnet annat än att det, såsom bestående af fria medborgare, ej kan , drillas likasom liniesoldater? (Forts.)