Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 november 1867, sida 1

— ———— WWehRf.Qt— er, frände Steinau. Först ha vi vår nidce. Gisbertina; nå, hennes historia känner ni. Generalen brummade något för sig sjelf — Derester, fortfor domherrn, — kommer en mamsell Lohrmann. — IIon har en egendom här i grannskapet. Ni bör känna hennes trolofvade, frände Steinan. Det är öfverstelöjtnant Friedricks; han kommenderar ett regimente — — — Ett landtvärnsregimente, afbröt generalen och gick så hastigt framåt med sina kryckor, att domherrn måste anstränga sig för att kunna följa honom. — Ah ha, sade domherrn halfhögt, — kommer det nu igen? — Uvilket? frågade generalen. — Hm, frände Steinau, känner ni, Fiesko af Schiller? — Jag har sett stycket uppföras. — Deri förekommer en nohr, som man hhet gå sina färde, sedan han gjort sin igt. P E Af rättsskäl. — Men af klokhetsskäl jagar man inte bort mohren, medan han uträttar sitt värf. — Frände Aschen, vi skulle hafva hjelpt oss äfven utan landtvärnet. — Så? — Ja. Nu vågar man knappt yttra det. Landtvärnet, landtvärnet, det är ju dagens lösen. Landtvärnet är ju sammanfattningen af allt mod, all tapperhet, seger och ära! Ni känner ju en af våra moderna filosofers satser; då vansinnet blir epedemiskt, kallas det förnuft. Men en sednare tid, — historien skall ådagalägga att landtvärnet är en uppfinning, som måste ruinera arniän, staten och konungadömet.