Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 1

hopp, och med förhoppningen återvände glädjen till hennes bröst och afspeglade sig 1 det täcka, friska ansigtet. Och sålunda återvände hon till sina pligter samt betjenade raskt och vänligt de gäster, som funnos på stället. Kort derefter anlände en mängd badgäster från Ilosgeismar i en lång rad af vagnar. Domherrn von Aschen hade redan omnämnt dem som ett muntert sällskap, hvilket ämnade bereda sig en glad afton, — ja, till och med dansa, medan tusendeals stackars menniskor samtidigt sörblödde på slagfältou. De nykomna voro de förnämsta af badsällskapet. Åfven en mängd unga herrar och damer. Gisbertina, stiftsfröken von Aschen, hade på morgonen efter sin ankomst till IIofgeismar sett sig om bland badsocieteten och funnit sällskapet mycket tråkigt. — Det är odrägligt tråkigt här, sade hon redan vid middagsbordet. En af hennes onklar, general von Steinau, motsade henne ej; — han vågade ej ens en anmärkning. — Det blir väl bättre, kära Gisbertinschen, sade han godmodigt, — sedan du blifvit mera bekant här. Men äfven detta var redan för mycket för den stolta damen. — Känner jag då inte redan dessa menniskor? utbrast hon. — Eller äro de så höga andar, att man måste studera dem under veckor och månader? Den tappre generalen retirerade. — Det mente jag inte, kära Gisbertinchen.