andliga lifvets befrämjande och utveckling vår tid och huru de isynnerhet ihärdigt arbeta mot det målet att förgifta, upplösa. och tillintetgöra det kristliga lifvet bland. ess. Men han har häka djerft dragit i härnad mot den moderna teologien, som genom hela det sätt, hvarpå den ställt sig i förhållande till de gudomliga uppenbarelsesanningarne, arbetat nämnde riktningar i händerna och icke litet bidragit till att undergräfva troslifvet. Nielsen har väl! närmast här haft för ögonen den spekulativa teologien, som genom sitt förnufts hjelp bringar ett system till stånd alldeles! på rationalistiskt sätt och som derpå söker förlika detta med de kristliga sanningarne, hvilka den alltså ej absolut förkastar eller vågar finna orimliga; men den söker så! mycket som möjligt att halfvera begge delarne. Detta betraktelsesätt är väl också i allmänhet underkändt af den såkallade kristliga teologien, hvilken endast och allenast bygger sina systemer och grunder på uppenbarelsens sanningar. Men professor Nielsen går emellertid ett steg längre: han finner nemligen, att den s. k. kristliga teologien, sådan den i allmänhet idkas, antagit en prägel, som är farlig för evangelii anda. Han uppdrager nemligen en skarp gräns mellan tro och vetande, hvilka båda teologien hoprört så fullständigt som möjligt; ty det är stridande mot sann vetenskaplighet likasom mot tron att draga religiösa konseqvenser af vetenskapliga förutsättningar, eller omvändt att draga vetenskapliga förutsättningar af religiösa konseqvenser. Kristendomen eller de gudomliga uppenbarelsesanningarne äro som oftast obegripliga fakta, hvilka den störste tänkare ej kan genomskåda; de äro mirakler, dem menniskoanden ej kan genomtränga, och äro således uteslutande föremål för tron, följaktligen icke för vetandet. Det är alltså en ren orimlighet, att man vill ligga de gudomliga uppenbarelsesanningarne, af hvilka de flesta, tillfölje af sitt visende, ligga öfver den menskliga begreppssferen, till grund för en vetenskap, hvarvid tankeförmågan väsentligen är verksam. Men då menniskoanden i närvarande fall ej har makt öfver sitt ämne, skall den som oftast komma till ett annat resultat än religionen sjelf, och då den kristliga dogmatiken icke, såsom rationalisten, törs bryta med denna, så gör den ett mäklingsförsök och får till slut ett system till stånd, som hvarken tillfredsställer den grundlige tänkaren eller är till något gagn för den troende, som omöjligt kan bli säker på sin sak, om han skall bygga sin tillit på vetenskapliga forskningar, hvilka nödvändigtvis måste skrida framåt. Den! vetenskapliga behandlingen af de kristliga sanningarne uppnår derför aldrig hvad den åsyftar, men tjenar som oftast endast till att bilda en farbar bro för rationalismen, hvars grundliga tänkare snart genomskåda sjelfmotsägelserna. Kristendomen har alltså sin största styrka, sin mäktigaste kraft i tillbedjandet och tron, och hvar dessa äro lefvande, der herrskar ett kristligt lif, som vetenskapen hvarken förmår framkalla eller qrväfva. Men den skada, som teologien uppenbart kan anstifta, är, att den kan fördunkla det allmänna medvetandet i den grad, att man ej tror rågon gudomlig uppenbarelse, utan att den är vetenskapligt bevisad och grundad; man tror alitså endast för såvidt som vetenskapen bevisat, att det förhåller sig så. Detta betraktande af vetenskapens förhållande till kristendomen har vidare till följd, att den kristne som sådan känner sig säkrast på sin sak genom att tillegna sig de vetenskapliga resultaterna, så som dessa i våra läroböcker framträda i begrepp och förklaringar, hvarigenom man naturligtvis är på väg att glömma, det förbindelsen med den lefvande, närvarande, personliga kristendomen, som omöjligt kan finnas hvarken i läroböckerna, dogmatikerne eller andra liknande vetenskapliga apparater, är den nödvändiga och riktiga, ja den, hvarpå min tillvaro som troende beror. Har man nu af teologien blifvit bortförd från denna sista ståndpunkt, så är det lätt att se, det tron och tilliten stå och falla med de vetenskapliga forskningar och resultater, hvilka göras på religionens område. Det är detta vilseledande betraktelsesätt, som tär på troslifvet i våra dagar, den vetenskapliga jättestrid, som Rånan, Strauss o. a. i vår tid fört mot kristendomen och som har för afsigt ingenting mindre än att fullständigt upplösa denna. — — — Detta har blifvit vidlyftigare än tillåtligt, hvarför jag beträffande det emottagna intrycket af dessa föreläsningar i korthet vill anmärka, att ett så lysande vältaligt föredrag som prof. Nielsens knappt varit hördt i våra föreläsningssalar sedan vårt On A (son hland ghä— 9