Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1867, sida 1

Som svar satte fröken sig på en bänk niirheten. Domherrn satte sig bredvid henne och sade: — Hur är det, Gisbertina? Gör menniskan hjertat förebråelser, eller hjertat nenniskan? Fröken svarade: — Onkel Florens, låt oss öfverlemna let åt de menniskor och hjertan, som hafva något att förebrå sig. — Hm, Gisbertina, hvilken menniska har ej något att förebrå sig? — Der har du nu sjelt besvarat din råga, onkel! Ö — Ah, menniskan gör sig sjelf förebräelsser, menar du? Nå, deri kan du ha ätt. Samvetet är just det, som gör menniskan förebråelser, och samvetet är menniskan sjelf, — nemligen den bättre menniskan. — Ja, så påstår man ju. — Gisbertina, i ditt bref, som kallade mig hit, står att du längtar efter att återse mig. — Jag tror att det står så deri. — Och detta skret väl den bättre Gisbertina till mig? — Och den sämre har du träflat här? — Gisbertina, har du ännu ingenting att siga mig? — Nej. — Om Gisbert, om din — — — Uttala inte det namnet, utbrast Gisberdina och blef först purpurröd, deresster likblek. — Åh, sade domherrn. — Ah, kan ej ditt hjeria eller ditt samvete höra det namnet? Hon ryckte på axlarne.