Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

de förskräckte? IIVem utom honom skulle kunnat sända denna ihållande vinter, hvilken in i sommarmånaden tillslöt våra hamnar med ogenomträngliga isband, förhindrade samfärdseln med de länder, som hade bröd nog, och äfven hindrade såningsmannen att i rättan tid kasta sin säd i jorden? Hvem sände oss nästlidne sommar de strida skurar, som mångenstädes bortsköljde landtmannens hopp? Hvem sänder oss nu dessa ystra moln, hvilka åter hota med förderf vår obergade höskörd? Herre, du fördöljer ditt ansigte för oss, derföre äro vi förskräckte. Hvarföre gör nu Herren detta? Gud är ju kärleken. Till sällhet och salighet har han skapat oss, Han vill ingen syndares död, hvi låter Han då ett sådant jernris gå öfver oss arma lerkar? Blott ett enda svar finnes, som innebär full sanning. Det är våra synders skull att vi så slagne och plågade varda. Dessa synder nedkalla öfser oss dels den faderliga agan, dels Guds heliga vredesdomar. Ingen af oss är utan skuld; alle äro vi utan berömmelse; vi lide det våra gerningar värde äro. Huru mycket hafva icke vi herdar förskyllt genom brist, skröplighet, tröghet, måhända liknöjdhet och försumlighet i själarnes vårdande! Hafva vi varit så brinnande i förbönen, så allvarliga i bestraffningen, så flitiga i förmaningen, så sorgfälliga i ledningen, så vaksamma, så föredömliga i lefrernet, som kärleken kräft och Gud med rätta af oss fordrar? Ack Herre, gack icke till doms med dina tjenare, ty för dig är ingen lefvande rättfärdig. — Och å andra sidan: huru mycken ohörighet mot Guds ord och den derpå grundade förmaningen, huru mycken svaghet i tron, hvilken brist i kärleken uppenbarar sig icke inom hjorden. Ja många landsändar hafva i sednare tider befläckat sig med särskilta svåra och vidt omkring sig gripande synder. Grof otro, nådesförakt, ja uppenbar fiendskap mot kristendomens heliga sanningar äro icke fremmande ens för våra aflägsna bygder. Det otrosgift, hvilket sprides dels genom flere äfven bland de större tidningarne, dels genom andra större och mindre skrifter, slukas af mången med begärlighet. Man måste häpna öfver den benägenhet, med hvilken menniskor tillerkänna dylika lögnprofeters högst ytliga och lösa bevisning full kraft emot de orubbligaste, heligaste och saligaste sanningar. Vi tro oss med någon visshet känna att hr biskop Beckmans herdabref sramkallat stort ogillande äfven från deras sida, hvilka hafva intet att invinda mot hans föreställningar om en yredgad Gud och om exceptionella straffdomar från himmelen. Ty det gifves äfven ortodoxe, som finna det högligen förmätet att uppträda som profet med anspråk på att hafva fått en inblick i de gudomliga tankarnes fördolda verkstad — med anspråk på att kunna med säkerhet utpeka hvilka Guds motiver äro. Um hr biskop Beckman och hans gelikar icke anse sig alldeles ofelbara och icke äro alldeles otillgängliga för allvarliga råd och förmaningar, som komma från sjelfva det ortodoxa lägret, så kunde det möjligen linda dem till någon nytta att läsa nedanstående rader, som en af engelska kyrkans mest vördade prelater, den nyligen aflidne erkebiskop MNhately, skref i sin Adress till de andlige och andra medlemmar af statskyrkan rörande den rätta eller falska tydningen af den närvarande skickelsen (hungersnöden i Irland 1846—1847). I denna adress läses följande, som man skulle kunna tro särskilt åsyfta hr Beckmans herdabref, ifall det icke låge tjugo år emellan dem: Man har af den närvarande olyckan trott sig kunna draga fördelar för kyrkan, i det man med grunder, som icke uthärda en lugn och rationel pröfning, sökt hos menniskorna inskärpa läror, som jag endast kan betrakta såsom ytterst osunda och farliga till sina följder. Det gifves nämligen personer, som förklara, att den närvarande hungersnöden är en Guds straffdom för hvad de kalla våra nationalsynder, hvarmed de isynnerhet mena den fördragsamhet, som visas de romersk-katolska. Det oriktiga i förfarandet att tillskrifva den förmenta gudomliga vreden den ena eller andra orsaken kommer emellertid klart i dagen, när man ser, att det motsatta partiet kan göra detsamma. VIII menniskan tillrycka sig den inspirerade profetens embete och fördrista sig att tolka den högstes planer, sd är det lika lätt för det ena partiet att göra så som för det undra. Säger man katolikerna, att pest eller hungersnöd drabbat landet som straff för vår fördragsamhet emot dem, så kunna de värtom påstå, att protestantismen är den nationalsynd, tör hvilken vi få lida. Och utan att det ena partiet kan åberopa sig på ett omedelbart underverk som vittnesörd för sin menings riktighet, kan intetdera öfverbevisa det andra. När Israel i Elias dagar blef slaget med en hungersnöd, emedan afgudatjenare bland folket hade tillbedt Baal, så hade afgudatjenarne kunnat påstå, att strafldomen var sänd af Baal mot Jehovahs tillbedjare, om. icke Elias hade förutsagt straffet och dertill nedkallat himmelens eld på altaret. Och så är det med de liknande berättelserna i den heliga skrift. Att Sodom och Gomorra förstördes för sina afskyvärda laster veta vi, emedan bibeln berättar det. Men om en icke inspirerad menniska företager sig att tala om gudomliga straffdomar och 2