Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

utt regeringen och representationen hade beviljat statsanslag till det katolska seminariet i Maynooth, och att Guds vrede tterligare ökats genom spanmålslagarnes isskaflande. Å andra sidan predikade kaolska prester, att samma hungersnöd var en himmelens straffdom derför att det ans irländare, som besudlat sitt land med itt bekänna protestantiska åsigter. — Så nträffade ännu år 1854, att presbyteriet Edinburgh icke ville veta afnågra saniära åtgärder till kolerafarsotens hämmande, men i stället förfrågade sig hos nrikesministern lord Palmerston, om han cke ville bedja drottningen förordna i Skottland en allmän botoch bönedag i och tör kolerans afvändande. Det svar nrikesdepartementet gaf på denna anhålan börjar på följande sätt: Universums skapare har fastställt vissa naturagar iför den planet, som vi bebo, och menni kornas väl eller ve beror på dessa lagars iakttagande eller försummande. En af dessa lagar gör helsan beroende af frånvaron utaf sådana gasartale utdunstningar, som uppstå der menskliga väsen bo alltför trångt tillsammans, eller der animaiska eller vegetabiliska ämnen ruttna. Sjukdom ir enligt samma lagar den nödvändiga följden if sådane inflytelser. Dock har det behagat skaparen att låta det stå i mensklig magt att vidtaga ådane inrättningar, som förhindra, bortföra eller oskadliggöra dessa gaser. Och det är mensklig pligt att iakttaga dessa lagar och begagna de förögenhefer, som försynen gifvit oss till vår egen välfärd. Skrifvelsen fortfar i samma föreläsningsstyl, som här verkligen var på sin plats, och den slutar med följande ord: Vidtagas icke ändamålsenliga sanitära itgärder, skola öfverbefolkningen och orenigheten ofelbart bära sina dödliga fruker, trots allt bedjande och fastande af en förenad och overksam nation. Har menniskan gjort sitt yttersta för sin säkerhet, först då är tid att nedkalla himmelens välsignelse att med framgång kröna hennes ansträngningar. — Att skrifvelsen utaf presbyteriet i Edinburgh betraktades såsom en asskyvärd utgjutelse af den gamle Palmerstons ,otro följer af sig sjelft. Lyckligtvis handlade stadens kommunalstyrelse i enlighet med lord Palmerstons uppfattning, och staden hemsöktes ej heller af koleran på långt när så strängt år 1855 som år 1831. Vi komma nu till den sista och måhända äfven den råaste yttring, som de sistförflutna åren känna, af det vidskepliga åskådningssätt, hvarom här är fråga. Det är, vi nödgas säga det, en svensk prelat, från hvilken denna yttring utgått, och detta under förhållanden, som måste försvåra domen öfver hans handlingssätt. Herr biskop Beckman har med anledning af den hungersnöd, som hemsökt hans stift, utfärdat ett herdabref alldeles sådant som de herdabref ur den mörkaste medeliden, hvilka vi här ofvan karakteriseratMedan de nödlidandes klagan funnit genljud i alla svenskars bjertan, och medan personer af de mest olika åsigter i religiösa ting skyndat att med sin skärf bidraga till nödens afhjelpande — medan man sålunda sett ej blott lutheraner, utan hvad här finnes af reformerte, baptister och judar hörsamma samma religiösa och menskliga pligt att bispringa hungrande ikar — upphäfver hr biskopen sin stämma, för att predika icke kristlig kärlek, utan teologiskt hat; icke om jordelifvet såsom en pröfningens skola, i hvilken vi äro försatta för att lära oss ödmjukt bära lyckan och undergifvet olyckan, utan om jordelifvet såsom ett tillstånd, i hvilket vi kunna pocka på sällhet, såvidt vi icke genora läsningen af otrosskrifter och andra mindre synder nedkalla Guds vrede öfver oss. Herr Beckmans scriptum saknar intet enda af de karakteristiska drag, som vi förut anmärkt hos slika epistlar från medeltiden. Den salvelsefulla stylen, ostentationen, hvarmed han, för att ödmjukheten riktigt skall lysa, frambåller, att äfven , vi herdar icke äro precist några idealmenniskor, utan äfven hafva en släng af skröplighet, som i sin mån kan hafva bidragit att reta vår Herre — allt detta påminner fullkomligt om inledningen till dylika epistlar från de fjortonde och femtonde århundradena; ja skrifvelsen i sin helhet är sådan, att den, med få förändringar, skulle kunna läggas någon af de nedniske fanatici i munnen, hvilka på sin tid anklagade de kristne för att genom sina läror och otrosskrister harva ådragit rerlden krig, pest och hungersnöd. För att rättfärdiga detta omdöme torde fölande profstycke vara tillräckligt: Hvarifrån har då all denna nöd kommit? Vi veka icke att svara: Den är en Herrans hemökelse. Den kommer otvifvelaktigt från honom, pilken allsmäktigt råder öfver himmel och jord, fver vind och väg, köld och hetta, regn och olsken; från honom om hvilken det heter: ,, Allt räntar efter dig, att duaskall gifva dem mat i inom tid. Då du gifver dem, sä samla de; nä lu up låter di hand, så d na