Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

— Har du inlåtit dig med judarne? sade skänkjungfrun emellertid till gossen. — Jettchen, svarade han, — kära Jettchen; du känner mig ju. — Du har alltid varit litet lättsinnig, Bernhard, och jag har ofta varnat dig. — Du har alltid hållit af mig, Jettchen. : — Ja, emedan du var ärlig. Jag har förblifvit det. — Vilja. inte judarne nu förleda dig till något dåligt? — Jag skall endast visa dem en smuggelväg. — Ar det inte dåligt? Är det inte förbjudet af regeringen? — Jo, Jettchen, men hvarför är det förbjudet? IIvarför har regeringen satt den höga tullen på allting, som folket behöfver? Kläder, mat och dryck, allt är belagdt med tull och blir dyrare för de fattiga. — Regeringen måste ha pengar, Bernhard. — Ja, det säga tjenstemännen, men andra menniskor säga annat. Jag var igår i Borgentreich, der talte man om saken, och folket sade att man endast skulle beskatta adelsmannen likasom bonden och borgaren, så behöfde man inte alla dessa tullar vid gränserna. Så var det ju under den fransyska styrelsen. Men nu är den rike adelsmannen fri, och den fattige måste betala: han måste betala dubbelt, — skatter och tullar —, ty just på det nödvändigaste är den största tullen lagd. Man fredar endast sitt eget skinn, om man smugglar. Skänkjungfrun hade ej lyckats omvända gossen.