Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

Och sålunda blef martyrers blod i ymnighet utgjutet. När katolska kyrkan i sin ordning kom till magten, möta oss mångfaldiga lik-. nande företeelser. Samma vidskepliga föreställning om Gud och hans verldsregering, som gjorde, att hedningarne betraktade de kristne såsom orsaken till allmänna olyckor, till pest, hungersnöd och jordbäfningar, retade katolikerna till vilda förföljelser mot de protestantiska församlingar, som här och der uppstodo före reformationen. Utbrast hungersnöd! i någon landsände, öfversvämmades åkrarne af de uppsvällda floderna, förhärjades grödan af gräshoppor eller ollonborrar, uppstod en farsot, som grymt härjade i den fattigare befolkningens smutsiga boningar; straxt utfärdade den ene eller andre katolske prelaten ett herdabref, som underrättade menigheten, att! Gud nu var vred, och att orsaken tilll hans vrede var albigensarnes eller valdensarnes eller andra kättares läror och otrosskrifter. Funnos inga sådane kättare tillhands att skjuta skulden på, så voro judarne särdeles passande föremäl att utpeka. Herdabrefven voro naturligtvis hällna i mycket salvelsefull ton; bruket ålade deras författare att inleda dem med en bekännelse af presterskapets och de rätttrognes egna synder såsom i någon mån medverkande till straftdomen, och sedan detta skett med mer eller mindre hycklad ödmjukhet, kunde man med desto större sken af opartiskhet och med desto större kläm antasta de förhatade kättarne, mot hvilka man ville rikta hopens raseri. Följderna af sådane herdabref voro ofta vilda upplopp och blodbad, i hvilka protestanter eller judar med qvinnor och barn slagtades för att blidka den katolske gudens vrede. Kom så slutligen ett tidskifte i staternas utvecklingshistoria, då den s.k. verldsliga magten blef den presterliga öfverordnad, samt kände sig både förpligtad och mägtig att mot vidskepelsens och fanatismens utsväfningar beskydda hvarje medborgare utan hänsyn till hans trosbekännelse. Vetenskapernas framåtskridande och den stigando allmänna bildningen gjorde ock, att man efterhand började misstro, motarbeta och ändtligen förakta sådane lögnproseter, som, då någon allmännare olycka finträffade, föregåfvo sig veta, när dylika icke vore att betrakta såsom naturliga länkar i den gudomliga verldsstyrelsen eller såsom följder af menniskornas eget oförstånd, utan såsom exceptionella straffdomar, afkunnade af en för tillsället vredgad Gud. Förtroendet till dessa lögnprofeter, antingen de nu voro katolska eller protestantiska prelater, ökades icke af den förmätenhet de ådagalade, när de utpekade den ena eller den andra för dem obehagliga läran eller potrosskriften såsom den särskilda orsaken till straffdomen, likasom om de egt den djupaste och tillförlitligaste inblick i den Guds rådslag, om hvilken Paulus säger: ,O djuphet af Guds rikedom och vishet och förstånd! Huru obegriplige hans domar och outransaklige hans vägar! Ty hvilken hafver känt Herrans förstånd? Eller hvilken vardt hans rådgifvare? (Rom. 11, 33, 34.) Tack vare de orsaker, som här påpekats, nämligen staternas utveckling på der allmänna rättens grundval, vetenskapernas förkofran och bildningens utbredning, har det således under de sistförflutna hundra åren kunnat inträffa, att när farsot, hungersnöd eller öfversvämning hemsökt nåfon landsända, eländet icke blifvit ytterigare ökadt genom upplopp och blodbad, tillställda af vidskepliga prester. Men alldeles försvunnit har den falska föreställningen om exceptionella gudomliga straffdomar ännu icke; ej heller saknas det ännu ,bräckliga lerkar, hvilka äro så till brädden uppfyllda af oförsynthet, att de påstå sig känna på sina fem fingrar de innersta motiven för den gudomliga försynens skickelser. Åtskilliga exempel ur den sednare tidens historia visa och, att den falska föreställningen icke blott existerar, utan ännu är mägtig att stifta ondt, hufvudsakligast derigenom att den afhåller menniskorna från att efterfråga de naturliga orsakerna till de olyckor, som drabba dem, och att vidtaga sådane medel, som kunna afvända dem eller mildra deras verkningar. Så fick man ännu år 1847 i engelska parlamentet höra en m:r Plumptre förklara för sin, välgrundade mening att hungersnöden i Irland var en himmelens strafldom öfver Storbrittanien derför Tiberis adscendit ad moenia, si Nilus non adscendit in arva, si coclum stetit, si terra movit, sis fames, si lucg, statim Christianos ad leonem. Ur Tertulliani skritt ,,Apologeticus adversus gentes, kap. 40.