Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

— Vi behöfva honom ännu. Han måste bli nykter. Och han ropado högt: — Jungfru, jungfru! Den täcka skänkjungfrun kom genast. — Skaffa vatten och starkt kaffe åt den der menniskan, befalte Schlom Benix. Flickan betraktade gossen och blef synbarligen förskräckt. — Bernhard! utropade hon. Gossen blef blodröd och slog ned ögonen. Ä — Bernhard, Bernhard! ropade hon ännu en gång. — Är det verkligen du? Gossen skyndade fram till flickan. — Jag följer med dig Jettchen och säger dig allt. Han ämnade följa henne till huset, hvarvid Aron Levi sprang upp och ropade: — Du stannar här, pojke, och följer inte med den der snärtan! Gossen betraktade honom stolt. — Har du köpt mig, jude? Är jag din lifegne? Schlom Bendix höll sin kamrat tillbaka. — Låt honom gå, Aron Levi. Gossen aflägsnade sig med skänkjungtrun. — Han skall förråda oss, sade Aron Levi — Nej, svarade Schlom Bendix, — han har mod och stolthet och förråder ingen menniska. Vi kunna begagna honom mycket, såvida han inte blir skjuten i natt. Det skulle göra mig ondt. — He, Schlom Bendix, du är ju orolig för honom som tör en son! — Det skulle göra migl ondt för vår egen skull.