Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1867, sida 2

ryckte hundratusental af menniskor. Man frågade efter orsaken till dessa hemsökelser. Att de voro bevis på det högsta väsendets vrede ansågs otvifvelaktigt. Men denna vrede måste hafva en grund, och man såg sig om efter en sådan. Då fann man, att de gamla templen, i hvilka så många slägtleder hade bedt och offrat, nu voro försummade; att de religiösa bruk, som under statens lyckliga och blomstrande tider noggrannt iakttagits, nu voro vårdslösade; man fann, att allt flere och flere anslöto sig till en sekt, som hatade fädernas religion — till en, såsom man allmänt ansåg den, atheistisk sekt, hvars medlemmar samlades till hemliga möten, om hvilka många onda rykten voro i omlopp, och som flitigt bemödade sig att bland folket sprida otrosskrifter, innehållande dels försvar för sektens egna besynnerliga lärer, dels hädiska angrepp på statsreligionen. Orsaken till rikets olyckor var således funnen, och man kunde desto mindre betvifla, att man funnit den rätta, som det var ett faktum, att sålänge statsreligionen hölls i helgd och af folket med tro omfattades, sålänge hade ock det romerska riket varit lyckligt och segersällt: dess vapen voro då oemotståndliga, och medan legionerna förde Roms örnar från land till land, herrskade frihet och laglydnad och välmåga i det inre, och männen voro pligttrogne och qvinnorna dygdiga. Men just från den tidpunkt, då dender ,ljusskygga ) sekten uppkom, hade förhällandat slagit om till det sämre, och med sektens utbredning gingo, tyckte man, eländet och olyckorna hand i hand, tillvexande under färden. Den såsom ,ljusskygg och, atheistisk stämplade sekten var, såsom läsaren vet, den uppspirande och sig utbredande församlingen af kristne. De otrosskrifter, som de utspredo, och mot hvilka statsreligionens försvarare ansågo nödigt att spetsa sina pennor, voro nya testamentets, de apostoliske fädernas och de äldre kyrkofädernas skrifter. Men folkmassan, som led och led förfärligt af krigens, farsoternas och hungerns härjningar, fann det icke vara nog, att otrosskristerna vederlades; hon fordrade ock, att otroshjeltarne, som nedkallat så hiskliga straffdomar från en förtörnad Gud öfver landet, skulle straffas. I denna fordran understöddes hon af fanatiska folkledare, och man kan ganska väl föreställa sig innehållet af de tal, de höllo till de hungrande hoparne: Hvarifrån — så ungefär måste de hafva orerat — , har då all denna nöd kommit? Vi tveka icke att svara: det är en Guds hemsökelse. Den kommer otvifvelaktigt sian Jupiter, hvilken allsmägtigt råder öfver himmel och jord, öfver vind och våg, köld och hetta, regn och solsken. Hvem utom honom skulle kunna sända den väderlek, hvilken förhindrade samfärdseln med de länder, som hade bröd nog, och äfven hindrade såningsmannen att i rättan tid kasta sin säd i jorden? Hvem sände oss de strida skurar, som mångenssädes bortsköljde landtmannens hopp? Hvem sänder oss nu dessa dystra moln, hvilka åter hota med förderf vår obergade höskörd? Jupiter, du fördöljer ditt ansigte för oss, derför äro vi förskräckta. Hvarför gör nu Herren detta? Hvi låter han ett sådant jernris gå öfver oss, hvilka dock äro skapade till glädje och lycka här på jorden? Vi äro dock af hans eget slägte, såsom våra inspirerade siare hafva sagt. Blott ett enda svar finnes, som innebär full sanning. Våra synder nedkalla öfver oss Jupiters straffdomar. Grof otro, förakt för statsreligionen, ja uppenbar fienskap mot densamma äro icke främmande ens för våra bygder. Det otrosgift, som sprides genom kristianernas skrifter, slukas af mången med begärlighet. I denna otros tillvaro ligger grunden till. hemsökelserna. Fördenskull ned med kristianerna! Må vi, Jupiters trogne och renlärige anhängare, skynda att offra desse lögnprofeter till ett försoningsoffer på vår vredgade Guds altar. Och så skedde i sjelfya verket mängenstädes. Blodiga förföljelser mot de kristne utbröto. En samtida kyrkofader, Tertullianus, klagar i en af honom författad försvarsskrist för kristendomen: ,, Man tror, att till hvarje allmän olycka, till hvarje vedervärdighet, som drabbar folket, äro de kristne orsaken. Om Tibern stiger upp till murarne, om Nilen icke stiger upp til åkrarne, om himlen stannat, om jorden rört sig, om Jungersnöd, om pest utbrister — så genast bort med. de kristne till amfiteaterns lejon att af dem sönderslitas ). ) Ett af Tacitus användt uttryck om de kristne. ur existi ice cladis, omnis po