Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 2

och tacksamhet fästat sig vid mig, de har ni redan insett af den glädje, hvar med hon emottog mig. Men ännu någr: ord om henne, Hon var den bästa lär junge jag haft i församlingen. Derför an såg jag henne för god för den fattiga by och då hon var femton år gammal, förde jag henne till staden Warburg, der hor erhöll tjenst hos ett aktningsvärdt herr skap, Hon visade sig der så rask, at hon snart kunde blifva uppasserska värdshuset, och hon var så sedig och ordentlig, att jag två år derefter vågade låta henne bege sig som skänkjungfru til Kassel, der han har lättare tjenst och större lön. Hennes husbonde i Kassel har i sommar anförtrott henno restaura: tionen här. Skolmästaren tystnade. — Och nu känner jag således er långs historia? frågade domherrn. — Jag fruktar att den tröttat ers högvördighet. — Hm, det vill jag inte säga. Mer ännu en fråga, käre skolmästare. Hal ni sedermera ej hört något om er kapten von Steinau? Ingenting bestämdt. Till den vrå, der min by ligger, kommer ingen fremling, och de fattiga bönderna hålla ej tidningar Men förlidet år gjorde några unga karlar från byn det franska fälttåget, och de berättade vid sin hemkomst om en general von Steinau, som hade blifvit svårt sårad i en batalj; de tyckte sig hafva hört att hans ben blifvit afskjutet. — Ben för ben! Tand för tand! inföll domherrn. — Jag ville inte önska honom det, hög