Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 oktober 1867, sida 2

skörd och kornutsäde till våren; att största delen redan från nyåret torde vara renons på brödföda och att i de allra flesta församlingar icke så få gårdar finnas, der man icke skördat en enda appe, HN den hungriga frosten har slukat allt. På den lösa befolkningen, som torde utgöra inemot hälften af invånarnes antal i länet, vågar jag knappt tänka: dess öde hotar att bli förskräckligt. Visserligen kommer regeringen att göra allt hvad i dess makt står för att genom organiserande af undsättningsarbeten bereda den tillfälle till lifsbergning, men detta kommer företrädesvis den arbetsföra manliga befolkningen till godo. Men alla dessa orkeslösa gubbar och gummor, denna otaliga skara af halfnakna barn — hvar skola de få sin föda, hvem skall draga försorg om dem? Fattigvården! Ah, detta är numera här ett tomt ord, och huru kan det väl vara annat, då den hjelpgifvande, den besutne bonden, tillförene nedsänkt i skulder och nu sjelf utblottad på allt, snart ser sig tvungen att med sin person och sin familj öka den tiggararme, som säkert icke länge skall dröja att låta höra af sig. Den förfärligaste demoralisation, yttrande sig i ett kringdrifvande, lättjefullt lif; stölder, plundringar, rån, mord och härjande farsoter — se der grunddragen till finska folkets historia för året 1868 och troligen ännu långt derefter, ty efterdyningarne skola helt säkert ännu länge låta förnimma sig. Krig mellan armfer har sina fasor, men jag tror att krig med hungersnöd och hungersdöd icke heller skall sakna sina, och den som ser 1868 års slut, den har äfven fått kasta en djup blick ner i det menskliga eländets mest fördolda schakter.