Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

— IIvarje månad, onkel Florens. — Och du skall skrifva till mig om allt, som du har på hjertat, och på hvarje bref skall du få ett svar från mig. År du nu nöjd med mig? — IIvem kunde vara missnöjd med dig, dyre onkel Florens! Men då han talade om det, som hon hade på hjertat, hade hon plötsligt blifvit eftertänksam. — Hm, hvarför antar du den der likbjudareminen? frågade han henne. — Nyss, då du såg mig, lyste glädjen ur dina ögon, — du sprang ur vagnen! Mitt hjerta klappade af fröjd, men hvad fattas dig nu? Den gamle herrn bade sett rätt; glädjen lyste ej mera ur hans älsklings sköna ansigte; en förlägenhet, som liknade ängslan, afspeglade sig deruti, och den ökades, medan domherrn talade derom. — När kommer du till Ovelgönne, onkel? frågade hon. — Är det svar på min fråga? Hon slog ned ögonen. — Ah, då jag kommer, skall jag få svaret? Hon nickade. — Flicka, du har något på hjertat; fram dermed, nu genast. Hon hade kämpat med sin betänklighet, men hastigt öfvervunnit den. — Ja, onkel Florens, jag har något på hjertat; jag är förlofvad. — Och jag har ej fått veta något härom? — Jag visste ju inte hvar du fanus. — Berätta mig allt, mitt barn. Domherrn hade blifvit allvarlig, nästan orolig. — Har du bört talas om major Friedrichs? frågade flickan.