Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1867, sida 2

finna nåd inför det nordtyska nationalpartiet, enär denna förklaring onekligen till en god del måste förstöra detta partis önskningar och illusioner. Af talets innehåll framgår för öfrigt, att telegrammen återgifvit dess första hälft riktigt, men deremot den andra hälften, som afhandlar Bayerns sträfvanden att tillvägabringa en öfverenskommelse mellan sydstaterna, mycket ofullständigt, samt att enskilda vigtiga punkter i den bayerske premierministerns tal alldeles blifvit med tystnad förbigångna. Efter att hafva betonat, att det för bayerska regeringen icke var annat val än att arbeta på en internationell sammanslutning mellan Nordtyskland och sydstaterna, på basis af fulländade sacta och de i Pragerfreden fastställda bestämmelserna, fortfor surst Hohenlohe sålunda: Det väsendtligaste villkoret för att uppnå ett lyckligt resultat i denna riktning, var — efter den ayerska regeringens förmenande — de sydtyska staternas enighet med atseende på de steg, som borde företagas, och de eftergifter, man måste göra, för att återupprätta den i praktiskt hänscende betydelsefulla förbindelsen med norden. Intagen af denna tanke, inledde det bayerska kabinettet, kort efter det jag ölvertagit ledningen af statsangelägenheterna, diplomatiska underhandlingar med de öfriga sydtyska hofven, angående antagandet af gemensamma åtgärder i allt, som kunde fordras för ett lojalt uppfyllande af den med Preussen afslutade allianstraktaten. Det är Er bekant, att det af denna anledning hölls en ministerkonserens Stuttgart, samt att vi der blefvo eniga om en del vigtiga punkter angående den militära organisationen samt öfverenskommo om en ny militå konferens till innevarande månad, hvilken nu snart kall öppnas och — som det är att heppas -— ytterligare skall befrämja organisationen af de sydtyska stridskrafterna. Så suart detta resultat var uppnått, började äfven för andlingarne på det politiska området. Jag behöfver väl icke försäkra Er, att dessa förhandlingar voro förbundna med stora svårigheter, hvilka icke obetydligt förökades af den betänkliga vändning, som den luxemburgska frågan tog. Det skall föra mig för långt att här göra redo för underhandlingarnes gång i alla specialiteter; jag inskränker mig derföre till att i allmänhet bemärka, att de ledde till en öfverenskommelse om den grundval. på hvilken det skulle förhandlas med nordtyska förbundet: Tillika blef tanken om en allians mellan detta statsförbund och Österrike fasthållen som ett nödvändigt fullständigande af de nationella sträfvandena. Mina herrar! Jag är långt ifrån att ignorera den sednare tidens tilldragelser, långtifrån att vilja börja det fruktlösa arbetet att söka göra det skedda ogjordt. Jag är nu som förr af den meningen, att ett författningsmessigt förbund mellan de sydtyska staterna under Österrikes ledning icke är möjligt. Jag drager derjemte icke i betänkande att förklara, att det hvarken af Frankrike eller Österrike är gjordt något förslag — eller ens 1 antydan — i denna riktning. Men ju mindre nu hafva att frukta för en ohjelplig splittring af Tyskland i ett Sydoch ett Nordtyskland, desto starkare måste vi känna oss uppmanade att icke låta den väg, som ensam är egnad att blifva den äkraste grundvalen för Europas fred, blifva spärrad för Österrike, som är Preussens så väl som Sydtysklands naturliga allierade. Detta åskådningssätt kunde icke blifva utan inflytande på de grunddrag, som regeringen trodde sig böra fasthålla för en tysk gemensam författning. I allmänhet kunna dessa grunddrag definieras sålunda, att de i art. 3 och 4 af det ursprungliga utkastet till den nordtyska förbundsförfattningen upptagne föremål skulle aras som gemensamma och behandlas såsom förbundsangelägenheter, samt att förbindelsen för öfrigt skall bära prägeln af ett statsförbund under Preussens presidium. Under det dessa förhandlingar voro i gång, fick regeringen inbjudning att taga del i tullkonferensen uti Berlin. Regeringen kunde så mycket mindre undgå denna konferens, som den var förpligtigad dertill såväl genom bestämmelserna i fredstraktaten, som genom omsorgen för landets materiella intressen. Det är lätt att se hvilka punkter i Hohenlohes tal, som väckt obehagligt uppseende i Nordtyskland. För det första är det framhällandet af Pragerfredens bestämmelser såsom basis för de nuvarande maktförhållandena, hvilket naturligtvis låter illa i nationalpartiets öron, enär dess sträfvanden just gå ut på att förklara denna fred för ogiltig och intetsägande. Dernäst är man säkerligen icke heller i Nordtyskland uppbyggd af, att den bayerska politiken endast afser en ,internationell,, förening med Nordtyskland, hvaremot den med mycken bestämdhet afvisar inträdandet i detsamma. IIvad som likväl torde göra enhetspartiet i Preussen mest sorg, är den värme, hvarmed furst Hohenlohe betonar nödvändigheten af ett förbund med Osterrike, icke blott emedan denna makt — efter hans förmenande — är Tysklands naturlige allierade, utan emedan han deruti ser den bästa borgen för fredens upprätthållande i Europa. Detta röjer temligen tydligt, att den bayerske ministerpresidenten önskade Österrike äfven upptaget i förbundet som en motvigt mot Preussens envälde i Tyskland, en tanke, som naturligtvis nationalpartiet icke kan fördraga. , Weserzeitung yttrar, att furst Hohenlohes tal är ,,ett sista försök att finna en mellanväg mellan anslutningen till nordtyska förbundet och Bayerns isolering. Den preussiska , Nationalzeitungkallar Hohenlohes yttranden ,,haltande. och förmenar, att deras positiva innehåll är mycket oklart. I Nordtyskland — säger samma tidning — förstår man med ROSES ENDRE TMNT